Jag ser två versioner av min framtid öppna sig: Jesus eller Gränges

Hur gör man för att "hitta Gud"? Lundagårds studentlivskrönikör Theodor Bondestam skriver om sitt febrila sökande efter andlighet.

Länge tänker jag att bara två typer av människor kan vara troende: 1) de som har religion i familjen och 2) de som har levt ett tragiskt liv och som hittar Gud i ren desperation.

Själv tillhör jag ingen av kategorierna men 2018 bestämmer jag mig ändå för att bli religiös. Jag vet inte varför. Kanske tycker jag helt enkelt att det är mystiskt och sexigt att ha ett kors i en kedja runt halsen.

Hur gör man då för att ”hitta Gud”? Jag frågar en familjemedlem som själv är andligt intresserad. ”Hitta är nog fel ord”, säger han, ”det handlar mer om att släppa in”. Jag testar att släppa in – det händer inte särskilt mycket – och jag glömmer bort mina andliga ambitioner.

Något år senare sitter jag i en park och en kvinna kommer fram till mig. Hon har något nyfrälst i blicken och hon frågar vad jag heter. ”Theo”, svarar jag. Hon skiner upp, som om hon fick en syn av härligheten. ”Vet du vad det betyder?”. ”Ja, jo”, svarar jag, ”det betyder ju Gud på grekiska”. Hon bjuder in mig till ett väckelsemöte i en kyrka i samma kvarter. Jag går inte dit – men ångrar mig faktiskt en smula.

Sedan flyttar jag till Malmö och gör ett nytt försök. Jag hittar en bibel och läser en bit av Gamla testamentet till frukost varje dag. Höga visan är slående erotisk och Predikaren har något halvgalet men allvarligt över sig. Jag lyckas inte ta till mig några djupsinniga lärdomar men pocketbokens imponerande tjocklek ger ändå viss existentiell lättnad.

Att det råkade bli just en bibel var bara slump. Jag hade lika gärna kunnat läsa Koranen eller någon buddhistisk skrift – jag har alltid tänkt att de handlar om ungefär samma sak.

Det går framåt: under en period inbillar jag mig att Gud blir mer och mer närvarande i mitt liv. På något sätt känner jag mig ovanligt glad – vilket kan bero på att det konstant är strålande sol – men jag väljer att förklara det som en effekt av mitt andliga uppvaknande.

Sedan kommer jag fram till ett vägval. Jag planerar att gå med i en Bibelgrupp, som ses varje tisdagskväll. Samtidigt bestämmer sig mina nya vänner i Lund för att inrätta tisdagsöl som en tradition. Jag ser två versioner av min framtid öppna sig: Jesus eller Gränges, och jag inbillar mig att det är ett svårt val. Det är det inte – jag väljer ölen.

Efter det är det som att andligheten kommer av sig lite. Jag skaffar aldrig något kors i en kedja och till frukost stirrar jag numera ut genom fönstret, i stället för att gå vidare till boken om Job. Ändå tycker jag att det finns en slags låga i bröstet, som gör varje dag lite bättre.

Kan vem som helst då bli troende? Svar: ja, man kan ju alltid testa.