För första gången sedan 2009 gör SMUL en studentmusikal i Lund. Den här gången visas Vakna!, en musikal om att plugga, drömma, och följa sitt hjärta. Resultatet blir ett absurt kärleksbrev till den förvirrade studenten.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Genom att döpa sin musikal till Vakna! besvärjer Studentmusikal i Lund (SMUL) sitt eget uppvaknande ur en lång dvala. Sista föreställningen visades 2009, och sedan dess har Lund gått utan musikal i sexton år. Den tolfte september upphör dock sömnen. Talangfulla studenter tar plats både på och bakom scen och visar oss vad de jobbat på i ett och ett halvt år.
Musikalen, skriven av SMULs manusgrupp, handlar om Alex (Märta Klasson), en psykologistudent som snart ska skriva tenta med sin klass. Någonting inom henne står dock i vägen. I stället för att bara sätta sig ner och plugga svävar hon iväg till fantasilandet Eskapia, där hon är den utvalde som ska besegra trollkarlen och hans drakar.
Det som sker i verkligheten, dramat kring tentan och konsekvenserna av den, speglar sig i en sorts absurd upp-och-ner-värld ett steg bortom verkligheten. Alex förlorar sig i sina fantasier och det hon vinner i Eskapia förlorar hon i verkligheten. I verkligheten finns pojkvännen Petter (Simon Persson) och studiekamraterna som oroar sig för Alex och vill att hon ska öppna upp sig. Det är så klart i den här verkligheten som igenkänningsfaktorn hos den studentdominerade publiken är som störst. I verklighetsscenerna skrattar vi rakt ut när det skämtas, och flämtar när en karaktär förråder den andra.
Leif Jansson
Skådespelet och sången sitter. Ljudet är ibland lite svajigt, vissa röster drunknar i orkesterns spel och mikrofonerna är inte alltid på i tid, men detta är att vänta sig av en musikalpremiär, och det brukar sitta redan nästa föreställning. Överlag märks det att SMUL har lagt ett och ett halvt år på Vakna! Det är särskilt imponerande att de har lyckats skriva ett bra originalmanus med bra originalmusik, och samtidigt lyckats hålla hög kvalitet på övriga scenelement som dans, rekvisita och ljus.
När paret Alex och Petter ska etableras skymtar dock manusets svaga punkt fram. Det är lite svårt att förstå varför Petter är så angelägen om att Alex ska plugga inför tentan. Inte heller upplever man någon starkare kemi mellan dem. Detta går dock över ganska snabbt, då deras stela relation är en del av handlingen. Bättre är vänskapen och dramatiken mellan studiekamraterna. Det är underbart att få se gruppen etableras som en relaterbar ytlig grupp med klasskompisar, för att sedan se de underliggande känslorna och relationerna växa fram.
En del av tillfredsställelsen ligger i det subtila berättandet. Publiken får själv långsamt lista ut varför karaktärer beter sig på vissa sätt. När aha-upplevelsen kommer uppenbarar sig plötsligt nya tolkningar och karaktärerna djupnar. Vakna! faller inte i samma fälla av ytligt berättande med bra musik som många professionella musikaler ofta gör. I slutet kommer inte heller en typisk deus ex machina. Rollfigurerna får finna sig i konsekvenserna av sina handlingar, de har utvecklats och övervunnit sina prövningar. Den vilsna studenten i publiken påminns om att skolan inte är allt, om att det är okej att vara förvirrad, och att man alltid blir lyckligast av att följa sitt hjärta. Klyschigt kanske, men i det här fallet fungerar det.
Vakna! är en musikal som kan få alla studenter att skratta, och alla människor att gråta. Jag ser fram emot nästa uppsättning av SMUL, men det kommer att dröja. SMUL sätter bara upp vart fjärde år, alltid ett år före karnevalen. Den som inte vill vänta så länge får alltså skynda sig till AF-borgen för att inte missa den sista föreställningen klockan 19:00 ikväll.
