En historia om en tid och ett liv: Vad är vi beredda att offra för att synas och få bekräftelse? Priset som kommer med framgångens ljus skildras i filmen om Alexandra Charles.
Syns vi inte finns vi inte, regisserad av Olivia Kastebring, skildrar Alexandra Charles liv som ”nattklubbsdrottning”. Alexandra blev känd i klubb-branschen under 1970-talet, men hon är ingen föredetting för det. Idag är hon aktiv som både affärskvinna och opinionsbildare för kvinnors hälsa, bland annat genom kvinnorörelsen 1.6-miljonerklubben som främjar hälsa, forskning och jämlik vård för kvinnor. På tredje raden framifrån sitter ingen mindre än Alexandra Charles i egen hög person, i armkrok med sin man Bengt von Hofsten.
Tittaren får se hur Alexandra växer upp med en liberal mamma och en konservativ pappa. Hon drömmer om FN, men universitetsstrejken 1966 sätter stopp och hon vänder sig istället till en flygvärdinnekurs på Mallorca. Väl där tar det inte lång tid innan hon får jobb på en engelsk resebyrå och träffar sin första fästman Noёl. Tillsammans bestämmer de sig för att öppna en klubb “för folket” som de döper till Alexandras. Klubben lockar celebriteter och kungligheter från hela världen, och blir snabbt en symbol för modernitet. Hennes resa från FN-dröm till nattklubbsdrottning blir en balansgång mellan idealism och glamour. Bakom fasaden finns det en jordnära vision om en plats “för folket”, det får en att undra om Alexandra är en drömmare eller en entreprenör? Eller kanske båda på en gång?
Salongen är knäpptyst och ett bildspel rullar, korta filmsnuttar från vimlet och svartvita bilder på välkända ansikten spelas upp. Filmen visar hur klubben växer i takt med Alexandras mod. Men så en dag kastas hon och Noёl ut från Strand Hotell, ägaren vill inte ha en svart man som Noёl i hans lokaler. Det svider att avvisas på grund av rasistiska fördomar, men paret ger inte upp för det. Kort därefter hittar de en ny lokal. Alexandras tar fart igen och öppnas även på Barbados. Framgången har dock sitt pris och äktenskapet spricker.
Alexandra återvänder till Stockholm, öppnar klubb även där och gifter sig med Anders Gustrin. Anders drabbas dock av amyloidos och går bort efter tio års äktenskap. Detta blir en väckarklocka för Alexandra, och nu tar engagemanget för hälso- och kvinnofrågor fart. Här någonstans väcker filmen en stark beundran inför Alexandra och hennes historia. Det är något i hennes envishet som berör. Det är drabbande hur hon inte ger upp trots motgångar och ett samhälle som säger till henne vad hon ska och inte ska göra.
Genom sitt fokus på Alexandra Charles kamp och entreprenörskap väcker filmen en mycket viktig diskussion om representation och kvinnors rätt att få synas på egna villkor. Men man får även en inblick i sprickan i det svenska klassamhället. Alexandra kommer inte från överklassen, men skapar sig en värld där hon sätter sina egna regler. Hennes liv speglar något mycket större än bara nöjesliv och berömmelse. Filmen ger en inblick i det som Alexandra anser betydelsefullt, en social frigörelse där makt över synlighet och status förskjuts.
Sedan några år tillbaka lever Alexandra som blind då hon drabbats av glaukom. Under samtalet hon håller i anslutning till filmen berättar hon om hur svårt det varit för henne att blicka bakåt och hur livet faktiskt inte alltid varit en dans på rosor. Filmen är en bild av hennes karriär men Alexandra är tydlig med att “livet fortgår och jag fortsätter gå”. Alexandra kollar ut över publiken och våra ögon möts, jag känner mig nästan lite skrämd. Det visar verkligen hur stark utstrålning och närvaro hon har. Alexandra vägrar låta rampljuset definiera henne. Hennes revolt i livet är att hon blev nattklubbsdrottning, men i filmen ligger det större fokuset på hur sårbar man faktiskt blir när locket till ens förflutna öppnas.
Alexandra tackar för sig och applåderna ekar i salongen.
