Att bli student innebär många förändringar – inte minst i relationen till sina kompisar. Lundagårds studentlivskrönikör Ida Möller Johansson har listat ut hemligheten till att behålla vännerna in i vuxenlivet.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Jag trycker på den gröna knappen för att gå med i samtalet. Att prata med någon jag håller kär känns alltid lika bra, särskilt när man inte setts på länge. Men det är något som inte stämmer.
Samtalet bryts mitt i meningar, vi tvingas ständigt upprepa oss och ibland ringa upp på nytt. Att inte kunna se den man pratar med är illa nog. När till och med telefonen stoppar mig från att kommunicera med mina vänner hugger det till i bröstet. Att gå från att ha alla sina vänner i närheten till att hänga på distans känns allt mer hopplöst!
I år valde många i min vänskapskrets att flytta iväg. Vissa flyttade för att bo ett år på folkhögskola och andra för att genomföra hela sin utbildning på andra sidan landet. Alla är kvar i Sverige och vi har bestämt oss för att träffas så ofta som möjligt, men det går inte att blunda för faktumet att saker är annorlunda nu. Våra liv går olika vägar.
Att behålla vänskapen på distans kräver en viss kreativitet. Det är inte lika enkelt längre. Antalet timmar jag har spenderat på tåg de senaste månaderna är imponerande, och fler ska det bli. Jag är numera något av en expert på kollektivtrafik, med specialisering inom Öresunds- och Pågatåg. Jag har spenderat mer tid än innan på FaceTime än någonsin förut.
Jag minns när jag var liten och kunde springa hem till mina vänner och knacka på dörren när jag ville träffas. Ibland öppnade någon och välkomnade mig in. Ibland öppnade ingen och jag sprang hem igen. På den tiden gick mitt liv hand i hand med mina vänners. Tänk om livet var så enkelt idag. Det blir ju tyvärr inte samma effekt av att spontanåka till Uppsala och knacka på en okänd korridorsdörr i hopp om att få komma in. Riskerna har blivit lite större och man kan inte längre räkna med att vännerna finns nära.
Men är det inte riskerna som gör att man vågar? Om det aldrig fanns något att riskera, skulle man aldrig kasta sig ut. Att våga lita på att vänskaperna klarar vuxenlivets förändringar är nog den bästa vägen att gå. Så trots att det är läskigt, intalar jag mig själv att våga. Det är ju så här livet kommer att utvecklas. Att räkna med att ens vänners liv kommer att gå parallellt med ens egna är att blunda för verkligheten.
Istället bör vi vara glada för den tid som man faktiskt går hand i hand. Det är i alla fall det jag försöker intala mig själv. Alla minnen jag har med mig är bevis för hur relationer har lyst upp i mitt liv. Det ska inte en flytt få ta ifrån mig. Nyckeln till att klara omställningen är ens inställning. Jag kommer alltid att försöka vårda mina vänskaper, oavsett om det blir genom FaceTime eller tågresor. I slutändan kommer det vara värt det.
