Lucia har kommit till Lund redan i november – i spexform. Var Gladspexarnas "Lucia" bjuder på gudomlig sång, romerskt maktspel och en pratande åsna. Men bakom energin och skratten döljer sig ett manus som spretar åt alla håll, tycker Lundagårds Molly Åkebrand.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Var Gladspexarnas uppsättning Lucia börjar lovande. Det är fart, sång och publikkontakt från första minuten, och ensemblen sprudlar av energi. Föreställningen har alla ingredienser för ett lyckat spex: en pratande åsna, en maktgalen romersk kejsare och en Lucia med gudomlig sångröst. Ändå lyckas spexets narrativ inte riktigt ta form Det är roligt, men rörigt, som om manusförfattarna haft för många idéer och för lite tålamod.
Vi kastas rakt in i Syrakusa, där en maktgalen romersk kejsare och hans nervöst lojale general oroar sig över den snabbt växande kristendomen. Komiken är skarp och replikerna sitter, men redan efter några scener blir det tydligt att den sammanhängande berättelsen kommer i andra hand. Skratten ekar i publiken, men förvirringen följer tätt därefter när scenerna avlöser varandra utan att riktigt hänga ihop.
Lucia själv är en ovanligt modig tös i ett rike där hennes kristna tro kan kosta henne livet. Hon vägrar låta sig skrämmas av att kejsaren Diocletianus förföljer kristna, och när Gud börjar tala till henne genom en åsna tar berättelsen fart.
Plötsligt bestämmer sig Lucias mor för att gifta bort henne med en man vid namn Lucius. Det låter som upplagt för helvetiskt drama, men i stället blir det oväntat romantiskt när Lucius blir förälskad i modern själv. Resultatet är en rolig och olycklig romans som tar vid lika abrupt som den försvinner. Scenen illustrerar spexets största styrkor och svagheter perfekt. Skådespeleriet och skämten får publiken att brista ut i skratt, men handlingen har redan rusat vidare i en annan riktning innan man ens har hunnit hämta andan.
Mitt i denna virvel av karaktärer och sidospår dyker Karl upp: en glutenintolerant bagare som gömmer de kristna i katakomberna. Karl är kanske spexets starkaste karaktär: han är komiskt träffsäker, har lysande tajming och fångar perfekt balansen mellan torr humor och total desperation. En trygg punkt i spexets virvelvind.
och kejsar Diocletianus möts i en rap battle.
Foto: Johan Larsson
Det är synd, för första akten har alla förutsättningar att bli något riktigt bra. Sångnumren är starka, det är flera gånger jag får gåshud av de höga tonerna, och den välregisserade rap battlen mellan henne och Diocletianus är en självklar höjdpunkt. Här klaffar allt perfekt och energin i salen är påtaglig.
När ridån går upp till andra akten inleds det med en sörjande åsna – och plötsligt gör en ond jultomte entré tillsammans med Satan själv. Ett militäriskt bootcamp följer och den röda tråden är sedan länge borta. Det blir allt mer förvirrande ju längre uppsättningen pågår. Ett spex måste inte ha en strikt struktur – det är trots allt spex – men här hade publiken behövt lite mer vägledning genom narrativet.
Föreställningen kulminerar i ett luciatåg som är både absurt och roligt, men det sammanfattar också kvällens största problem: det är mycket på en gång, och väldigt lite som hänger ihop. I slutändan är det svårt att veta vad spexet egentligen handlat om, men man skrattade sig igenom hela kaoset.
