Neo-marxisten Slavoj Žižeks filosofiska gärning består inte endast i snörvlande politiskt inkorrekta slagfärdigheter i Youtube-intervjuer. Han skriver också böcker. Sixten Ferring Houltz rekommenderar den nyöversatta Krossa framsteget, utgiven på Fri tanke, för alla som söker underhållande allmänbildning.
Han är alla filosofi-intresserade gymnasisters problematiska vänsterfavorit. Men även professor vid några av världens största universitet, före detta presidentkandidat i Sloveniens tre första val efter Sovjettiden och livslång förkämpe för mänskliga rättigheter och miljöfrågor. Krossa framsteget är en samling av tretton sammanlänkade essäer med utgångspunkt i Marx, Hegel och den franske psykoanalytikern Jacques Lacan.
Till att börja med, är det allmänbildande läsning. Dels återger översättaren Henrik Gundenäs Žižeks rika vokabulär på ett naturligt sätt. Dels förklaras både tänkare och internationella världshändelser, som ofta missas i vardagens mediebubbla, på ett inbjudande sätt. Dessutom kryddar filosofen karaktäristiskt med metaforer ur såväl populärkultur som kvantfysik och Einsteins relativitetsteori.
Žižek har inte bara ärvt sina psykoanalytiska begrepp av Lacan, utan även sin absurda lustighet. Efter ett långt resonemang sammanfattar han till exempel den ideala psykoanalytiska terapisituationen som att terapeuten regelbundet måste avbryta patientens berättelse med ”ett enkelt fuck!”. Jag måste erkänna att jag kiknar av skratt.
Den student som tröttnat på de vetenskapliga artiklarnas repetitiva stil lär också gilla textens densitet. Man både vill och måste hänga med i Žižeks hastiga framfart från ämne till ämne. Som Gundenäs påpekar i sitt förord kan det återkommande märkas hur ”orden liksom snubblar över varandra” i brådskan, på samma sätt som de gör i filosofens otaliga internetvideor.
Detta är också bokens utgångsläge – att det är bråttom. De frågor som behandlas gäller huvudsakligen den västerländska vänsterns handfallenhet inför miljökrisen samt vad Žižek ser som Brics (den ekonomisk-politiska alliansen mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika, Egypten, Etiopien, Indonesien, Iran och Förenade arabemiraten) destruktiva framgång. Hur ska en antitraditionalistisk ”äkta eurocentrism” hindra nykolonialismens och högerpopulismens självförstörelse? Vad är en god ledare? Mest central är tesen att vi måste misstänkliggöra varje försök att se framtiden som slutgiltigt avgjord. Žižek förespråkar klimatförnekelse, i den mening att vi måste acceptera att allt klimatmässigt hopp är ute, och sedan ge oss på att göra vårt bästa ändå. Endast så kan förtvivlan undvikas.
Uppmaningen: Hoppas inte, agera! uppfattas emellertid inte som helt tydlig. Precis vem talar han till, egentligen? Och vad ska göras, handgripligen? I dag, mer än någonsin, kan det tyckas olämpligt att ha så bråttom att man inte hinner röra sig från den abstrakta sfären till den konkreta.
