Vem vill inte byta identitet, om så bara för en kväll? I Julia Thelins långfilmsdebut låtsas en städerska vara en förmögen gallerist och äter snittar i kulturelitens bubbla.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Film: Mecenaten
Regisör: Julia Thelin
Släpptes: 20-03-2026
Städerskan (Carla Sehn) verkar inte ha en mer ondskefull plan än att dricka bubbel under falsk flagg. Med målade läppar presenterar hon sig som ”Annika Franke” – ett namn som öppnar dörrar – och glider in på vernissagen. Hon låtsas vara en av sina arbetsgivare, en förmögen gallerist som är tillfälligt bortrest i New York.
Lögnen är knappast god arbetsmoral, men det är lätt att unna henne det. Bara timmar före vernissagen blev hon avskedad av en annan arbetsgivare: Konsthallen som hon städar utöver galleristens hem. Hon har låtsats vara en guide igen, fastän hon inte får. Tji fick överhuvudena på konsthallen, nu spatserar hon på vernissage med kultureliten. Hon lockar med sig två killar till galleristens lyxvilla. De ser sin chans att äntligen bli erkända konstnärer. Städerskan har nyckeln, kan koden och ägaren är bortrest – festen kan börja.
Mecenaten har med fördel ingen komplicerad bakgrundshistoria eller ens ett namn på huvudkaraktären. Dramat utspelar sig nästan uteslutande mellan städerskan och de två killarna, svensken och dansken. Resultatet blir ett maktspel under mikroskop, där inget tar fokuset från symboliken i en flämtning eller en örfil.
Carla Sehn briljerar som den gåtfulla städerskan genom sin svävande röst och nonchalanta cigginhalering. Grabbarna grus, Lucas Lynggaard Tønnesen och Maxwell Cunningham gör också fina insatser. Framförallt spelar Lucas Lynggaard Tønnesen spritt språngande galen rysligt bra, även om det känns stereotypiskt att dansken och inte svensken är våldsammast.
Filmens styrka finns dock inte enbart i den övertygande galenskapen utan i det tysta, visuella samspelet mellan rollfigurerna. Det syns som tydligast i scenerna då makten illustreras i en slags osäker lek. En dansar, de andra följer efter, samtidigt som musiken pulserar. Sexuella undertoner sjuder när tungan slickar upp vinet ur läderfåtöljen och kropparna ålar sig i blå färg – och med varandra. Mecenaten är ett kladdigt kammarspel som inte blir tråkigt, trots sin enkla utformning.
Samtidigt finns det en stor längtan efter något oväntat när eftertexterna rullar. Det är inte bara dansken som känns schablonartad – utan också handlingen. Det är svårt att inte tänka på August Strindbergs Fröken Julie. Upplägget är i grunden detsamma: Tre personer i ett koncentrerat drama som kretsar kring klass, makt och begär. Men där Strindberg pressar sina karaktärer till bristningsgränsen, rör sig Mecenaten genomgående mer försiktigt. Även om slutscenerna bränner till, är upptrappningen dit inte lika skarp som i Strindbergs klassiker.
Trots det finns en tydlig samhällssatir i filmens kärna. Det handlar inte bara om en stulen identitet, utan om begäret att få vara någon – och hur lite som egentligen krävs för att bli det: ett namn, rätt kläder, rätt rum. Städerskan är inte särskilt övertygande och hon verkar inte ens ha en plan, men det spelar ingen roll i en värld där yta väger tyngre än innehåll.
Mecenaten visar upp en sluten konstvärld där tillträde bygger mer på igenkänning än kunskap, och där människor snabbt anpassar sig till den persona de ser. Kultureliten är en omvänd flaskhals: Vägen in är enkel, men den snävar snabbt till. Att bli någon är enkelt. Att vara något är dock svårare, nästan farligt. Den principen ekar långt efter filmens slut.
Artikeln publicerades först i Lundagård #3 2026. Läs hela tidningen här.
