När den digitala tröttheten slår till, vad är då lösningen? Lundagårds studentlivskrönikör Molly Fornell önskar sig en dum julklapp i år och hoppas på att återta sin integritet.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Jag sveper fingret över nattens nyheter medan bussen krypkör. Hörlurarna är inhamrade i öronen och sprutar ur sig Linnea Wikblads rappa röst. Jag råkar se upp från mobilen – himlen brinner. Fluffiga lågor av körsbär, aprikos och mango dansar utanför fönstret. Det är första solljuset på flera dagar och ingen annan ser det.
Morgonrusning som kvällsrush. Bussen är en paddnacke-fabrik där alla har loggat ut från verkligheten. Vi scrollar igenom saker vi inte minns fem minuter senare. Bussen kränger och morgonpasset gapskrattar. Rullbandet av inlägg och nyheter följer med hela dagen. Från bussen, till föreläsningssalen, till fikan med kompisarna. Mobilen är en följeslagare – en extra vän som alltid finns där, svarar direkt och vill något. Bekvämt, men också utmattande.
I jul önskar jag mig en förändring: En dummare vän – en Nokia 3310.
Jag är inte ensam om att se över kompiskretsen. Dumma telefoner har blivit populära. Enligt en ny undersökning överväger en tredjedel av svenskarna att skaffa en knapptelefon. Inte så konstigt. Smartphone och hennes ännu smartare vänner – Meta, ChatGPT, Tiktok – känns som det digitala samhällets Mean girls. De är coola, absolut, men du är med i gänget på deras villkor. Klängiga pushnotiser, desinformation och FOMO hör till.
Först när man lämnar sin smartphone förstår man hur beroende studentvardagen är av den. Jag vill ha en dum telefon, men räckvidden är knappast längre än mellan mataffären och hemmet. Nokian är en outcast år 2025. Nationsklubben en fredag är att glömma: De tar inga fysiska stuk längre. Gymmet, swishen och parkeringsbiljetten likaså. Strukturell tvångsuppkoppling, kallar medieprofessorn Karin Fast det för.
Nej, livet ser inte ljust ut för knapptelefonkramaren. Men kanske handlar det inte om att ha en Nokia eller en Iphone, utan om hur vi använder dem. Smartphones bygger gemenskap på ständig tillgänglighet, när det snarare borde handla om närvaro. Du kan bryta den ordningen – men det kräver mod att dumpa sin kromfärgade Regina George.
Nästa morgon sitter jag på samma buss. Samma paddnackar. Samma flöde. Himlen är slaskgrå, men det lägger ingen märke till. Jag böjer mig över skärmen och sveper med pekfingret. Jag letar efter min nya, dumma vän.
