Världen och vardagen ter sig ofta tom och meningslös. Hur ska vi förhålla oss till det? Lundagårds kulturskribent Felix Perklev funderar på vad vi kan lära oss av ett av gotikens mest kända monster.
Powerpoint-slides avlöser varandra. Föreläsaren strösslar med anekdoter vars relevans för ämnet är tveksam. Jag antecknar några ord. Det blir oläsligt, men jag kommer ändå inte att titta på dem igen. Medan min blick sjunker mot golvet börjar jag tvångsmässigt koordinera nästa ICA-besök inför kvällens obligatoriska födointag. Pyttipanna är ett alternativ, men det kan jag inte göra matlåda av – och hur blir det med morgondagens lunch i så fall? En skrumpen macka från campuskaféet antar jag. Jag blickar mot klockan. En 25 minuter lång nedräkning inleds.
Vardagen är full av obehag, förberedelser och måsten. Jag genomlider kurser som inte intresserar mig, middagar jag inte vill vara på och sysslor jag hade velat outsourca. Under tiden väntar jag på glimtar av det ”verkliga” livet. Jag väntar på att det ska bli helg, på att bli kär och på att bli vuxen på riktigt. Vardagens bestyr blir ett projekt för att få till stånd allt det där jag väntar på – en parentes i den större bilden.
Eftersom allt verkar vara ett medel för framtiden frågar jag mig ständigt vart det leder; vilka karriärmöjligheter min utbildning ger och vad jag kommer minnas från de weekend-resor jag har råd med. ”Det blir meningsfullt i ett större sammanhang”, tänker jag, för att i nästa sekund inse att jag inte är religiös, och inte tror på något större sammanhang.
Sedan jag under hösten såg den nyfilmatiserade Frankenstein på bio har jag funderat på titelkaraktärens skapelse. Han är ett kollage av förbrukade kroppsdelar, men hans medvetande är alldeles blankt. Inkastad i världen utan något bagage eller förutfattade meningar, ser han på sin omgivning med förundran och nyfikenhet. I skapelsens ögon rymmer varje höstlöv ett eget universum av detaljer och buckligheter.
Jag funderar på om jag kan leva mitt liv mer som skapelsen. Han blir en påminnelse om att livet inte är det som händer när tentan är inlämnad eller när man tar steget över tröskeln till en första dejt. Livet är känslan av Lunds duggregn i ansiktet, av nednötta tangenter mot fingertopparna och av att försöka diska en matlåda som aldrig vill bli ren.
Frankensteins skapelse gör det tydligt att jag inte saknar mening – jag saknar bara närvaron i mötet med världen. Han påminner mig om att inte betrakta livet, utan istället känna hur livet redan angår mig, känns i mig och drar i mig. Med belåtenhet inser jag att dessa resonemang faktiskt klassas som ett fält inom filosofin: Fenomenologin.
Trots att fenomenologi låter pretentiöst är det en slags motreaktion till snirkliga och otillgängliga resonemang inom filosofi. Det är ett sätt att ta vardagliga erfarenheter på allvar. Djupare mening skapas genom att undersöka hur världen faktiskt framträder för oss i upplevelsen, innan vi förklarar, värderar eller abstraherar bort den. Världen sker inte först där ute och sedan i oss – den sker i mötet.
Det är i vår kropp som livet över huvud taget blir till.
Fenomenologi är egentligen inget vi måste lära oss för att dra nytta av. Det är något vi redan har tillgång till, genom känslan av hur livet finns i kroppen. Våra kinder bränner när vi säger något dumt, våra spruckna händer svider när vi diskar för hand och våra mungipor drar åt alla håll när vi biter i en citronskiva. Det är genom kroppen som världen framträder för oss. Det är i vår kropp som livet över huvud taget blir till.
Vi behöver inte gå ut och leta efter mening. Kroppens reaktioner på vår fysiska omgivning – små signaler av nervositet, glädje eller nyfikenhet – är ett sätt för världen att träda fram och tala till oss. Att leva fenomenologiskt handlar alltså inte om att tänka efter mer, utan om att följa kroppen tillbaka till upplevelsen som den är i dess levda form.
Det finns förstås en avgörande skillnad mellan mig och Frankensteins skapelse. Medan skapelsen upplever allting för första gången så har jag redan historia, minnen och relationer som formar mitt sätt att se på världen. Min värld filtreras genom mina erfarenheter och mitt språk. Jag placerar in mina nya upplevelser i fack och begrepp, för att kunna navigera genom världen.
Om jag ska börja ta vardagen på allvar måste jag kanske sluta bagatellisera mina upplevelser till vad jag lärt mig att kalla dem. Jag måste sluta nonchalera känslan av tryckande huvudvärk och ett rusande hjärta som bakfylla, sluta avskriva isflaken i vattenpölarna som vinter och sluta reducera varma läppar som möter mina till en puss.
När jag sitter på min tråkiga föreläsning och iklär mig rollen som Frankensteins fenomenologiska skapelse består stunden plötsligt av mycket mer. Jag lyfter handflatan från den gråa bordsskivan och ser ett fuktigt spår av kondens, tittar på insidan av handen och ser mikroskopiska svettpärlor glittra i ljusrörsbelysningen. Jag känner mitt ben som vill studsa mot linoleumgolvet.
Plötsligt märker jag att jag inte längre hör ett ord av vad föreläsaren säger. Jag har missat flera minuter av innehåll medan jag suttit och vältrat mig i min existens. Det visar sig vara svårt att ha den kroppsliga närvaron av Frankensteins skapelse samtidigt som man genomför studier på universitetsnivå.
Vardagens krav och logistiska utmaningar verkar inte alltid vara förenliga med att undersöka den existentiella tyngden av handsvett. Det är svårt att undkomma bruset av alla förberedelser och måsten. Det är svårt att vara människa. Jag kommer förstås fortsätta gå runt och vänta på helgen, men med en ödmjukhet inför att livet inte är något mer än en lång rad av vardagliga ögonblick.
Eller som diktaren Stig Johansson uttryckte det:
Alla dagar som kom och gick
Inte visste jag att det var livet.
Artiklen publicerades först i Lundagård #1 2026.
