Vad har kål, Amanda Romare och mammor gemensamt? De är alla ett utryck för jakten på det oförställda. Lundagårds kulturkrönikör Moa Lindroth diskuterar samtidens längtan efter det jordnära och självklara.
Mitt immunförsvar har kapitulerat. Som klen tröst har jag blivit expert på SVT Play. Timmarna i soffan har fått mig att inse att reality är den perfekta samtidsspegeln. Fram till nyligen har underhållningen varit gruppterapi – spruckna relationer och ekonomiska problem. Nu vill vi istället se någon som gör något: Christopher Garplind som reser, mammor som uppfostrar barn och Jan Emanuel som lär sig kung-fu. Det är tråkigt att analysera röda flaggor. Vi vill återvända till kroppen efter att ha fastnat uppe i huvudet.
Kan det här betyda att vi rör oss bort från det extrema psykologiserandet? I helgen ringde jag farmor och farfar. Sin vana trogen slutade de lyssna på min anekdot ungefär halvvägs och började diskutera annat. Den här gången var det Amanda Romare. Hon pratar öppet om det mesta och sitter just nu i tv-soffor med anledning av sin nyutkomna bok. Det senaste de sett var att hon nämnt pojkvännens penis hos Carina Bergfeldt. Slutsatsen blev: ”Jaja, alla fungerar olika”. Vad fräscht det kändes att låta bli att patologisera egenheter. När allt kan förklaras får ingenting bara vara.
Den aktuella realityserien Mammor på SVT har verkligen inte bara fått vara. Tydligen upplevs den som oäkta. Ungefär samtidigt läste jag att Vogue utsett 2026 till kålens år. Det är inte så slumpmässigt som det låter. Mammor och kål kan vara trendiga av samma skäl: Vi längtar efter det kroppsliga, sånt som är ursprungligt och inte kräver tolkning. Ämnesvalet är alltså rätt. Däremot är själva programmet influerare, fotbollsproffs och samtal om bipolär sjukdom – allt annat än en romantisering av jordbrukssamhället.
Kritiken mot serien har delvis handlat om att det inte är vanliga mammor som porträtteras. Men hellre det än de dejtingprogram som länge varit lysande stjärnor på realityhimlen. Mycket pekar mot att vi tröttnat på utläggningar om anknytningsmönster – är det inte dags för lite fantasi? Inga fler psykologer som experter i lättsamma underhållningsprogram. En bättre idé hade varit material från psykologernas vardag: Strumpsortering med en freudian. Allt som är mer handling än analys välkomnas.
Jag är nöjd så länge vi slutar plocka isär beteenden in absurdum. Vi behöver påminnas om hur fantastiskt det oväntade är. Vad vi riskerar att förlora när det normbrytande minskar. Allt behöver inte psykoanalyseras. Mata oss med kultur som inte följs av en förklaring. Det spelar inte så stor roll om det är ett kålhuvud eller John Guidetti som vaggar sin fru intill en sponsrad brunchbuffé. Kanske till och med opåkallade historier om en pojkväns könsorgan. Alla är olika. Ofta är det förklaring nog.
