Femte säsongen av den hyllade sci-fi serien Stranger Things (2016) är något tröttare än de tidigare, men erbjuder ändå ett vackert avslut på en älskad serie.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Serie: Stranger Things, Netflix
Regissörer: Matt Duffer och Ross Duffer
Seriens femte säsong har delats upp i tre olika släpp som sträckt sig från slutet av november 2025 till den första januari i år. Det har gjort underverk för marknadsföringen, anspänningen och teorier om handlingens utveckling.
I första avsnittet möts vi av de välkända karaktärerna som definitivt växt ur sina kläder och frisyrer, men som ändå lyckats bibehålla charmen. Fansens favorit Dustin Henderson är deppig efter den dramatiska förlusten i slutet av förra säsongen och har (till en början) tappat sin oemotståndliga humor. I övrigt är relationerna och jargongerna intakta. Detta är seriens största förtjänst: Att den lyckas blanda allt det hemska och actionfyllda med vänskap och äkthet.
Spänningen är högre än någonsin när absolut allt ställs på sin spets. Säsongens många actionscener bidrar inte direkt till att relationerna mellan karaktärerna utvecklas utan snarare att de sammanfattas. Undantaget är paret Lumax (Lucas och Max) som får det finaste slutet av alla i serien.
I en stad som befinner sig i upplösningstillstånd har gruppen lyckats skapa en undangömd motståndsrörelse med målet att stoppa antagonisten Vecna en gång för alla. Spänningen är total och alla perspektivbyten håller en på tårna. Stundtals är det dock lätt att tappa bort sig när man får följa så många olika karaktärer samtidigt. Det kvarstår en rörighet som serien löpande gjort sig skyldig till. 80-tals-estetiken må vara död i januari 2026 men hålls fortfarande vid liv i Hawkins. Perukerna har om möjligt blivit ännu yvigare och fluffigare sen förra säsongen och jag kan inte låta bli att tänka att allt känns fejk. Det är en tillrättalagd och nästan schabloniserad bild av årtiondet vi får ta del av. Samtidigt funkar det tillräckligt bra. Musiken fungerar som en otrolig förstärkare. Trots att det inte finns någon låt som dominerar så totalt som Kate Bushs ”Running up That Hill” gjorde i seriens fjärde säsong, är användandet av ”When Doves Cry” och ”Purple Rain” av Prince ett oväntat men effektfullt val i säsongens upplösning.
Skådespelarna har blivit unga vuxna sedan seriens premiär för nästan tio år sedan, och det märks. Vissa skådespelare har växt i sitt konstnärskap (Gaten Matarazzo och Sadie Sink) medan andra stagnerat (Finn Wolfhard och Noah Schnapp). Introduktionen av en ny generation yngre barn i form av rollfigurerna Holly Wheeler (Nell Fisher) och ”Dipshit” Derek (Jake Connelly) fungerar därför oväntat bra för att blåsa liv i en annars trött skådespelar-skara. De nya barnen gör imponerande arbeten trots att de haft stora skor att fylla.
Att ge utrymme för en lång epilog är helt rätt val av seriens skapare. Mycket av säsongens bästa ögonblick kommer från dessa minuter. Förväntningarna på en omtyckt serie är alltid höga och ofta svåra för serieskaparna att införliva. Den som sett Stranger Things från dess första säsong vet att det känns som att titta på en helt annan serie nu, ett årtionde senare. Den femte säsongen är inte seriens bästa, men inte heller dess sämsta. Stranger Things engagerar och fångar fortfarande sina tittare.
Recensionen publicerades först i Lundagård #1 2026.
