Det virtuella bandet Gorillaz släppte nyligen sitt senaste album. Med samma nyskapande och internetanknutna framtoning som alltid har bandet satt en internationell prägel på sitt senaste släpp.
Det är med en mjuklandning som Gorillaz introducerar sitt nionde album. Inledningen verkar vara en musikalisk bestigning av berget det döpts efter, där det indiska inflytandet hörs direkt i bansuriflöjten och sitaren. Först i slutet kontextualiseras såväl introt som helheten i de mumlade orden ”In the mountain, all good souls come to rest”.
The Mountain framstår mycket riktigt som ett uttryck för sorgeprocessen bandets två skapare, sångaren Damon Albarn och illustratören Jamie Hewlett, upplevde när de båda under 2024 förlorade sina fäder inom ett spann av två veckor. Hopp och cynism varvar varandra i musiken som får ett förtröstansfullt och splittrat intryck, vilket inte är annat än lämpat för temat.
Utöver det tydliga ledmotivet ryms även samhällskritik och mer allmänfilosofiska frågor i albumet, som skapats i samarbete med inte mindre än 24 gästartister och innefattar sångtexter på fem språk.”The God of Lying” med IDLES behandlar tunga ämnen som drogmissbruk och spridningen av falsk information på sociala medier. ”Delirium” med Mark E. Smith är en auditiv feberdröm som anspelar både på auktoritarianismens uppgång i världen och unga mäns ökande ensamhet i den digitala eran. ”The Happy Dictator” med brittiska humorduon Sparks efterliknar Outkasts ”Hey Ya!”, både till den bedrägligt glada melodin och den dystra sinnesstämningen undertill. Här döljer Gorillaz politisk frustration bakom närmast hysteriska durackord och orwellska affirmationer.
Albumets tolkning av sitt huvudämne verkar hinduistiskt färgad, med döden framställd som övergångsperiod snarare än avslut. Temat har sitt ursprung i Albarns fars uppskattning för just indisk filosofi, och sonens resa till landet efter hans död för att sprida hans aska i Ganges. Även ett bredare globalistiskt budskap märks i de många kulturella influenserna: I ”The Manifesto” med Trueno och Proof blandas indiska och sydamerikanska rytmer lika sömlöst som det västafrikanska språket yoruba vävs in i introt till ”The Hardest Thing”.
Låtarnas ofta långa inledningar och avslutningar är tematiskt passande, men hindrar dem från att ta sig utanför musikens omedelbara kontext: På gott och ont är detta inte ett album att lyssna lättsinnigt på. Den klassiska Gorillaz-kombinationen av electropop och hiphop finns, men nu som medveten kontrast till melankoliska prologer och interludes med akustiska stråkar och flöjt. Som metafor för hur musiken skapades under en transformativ period under Albarns liv är symboliken lika träffsäker som hjärtskärande, men för den mer lättsamma lyssnaren vore det svårt att lägga in låtar som ”Damascus” eller ”The Moon Cave” i spellistorna där deras mittpartier verkar höra hemma.
Som helhet är albumet inget mindre än ett mästerverk. De många språken, instrumentella inflytandena och gästartisterna kunde ha söndrat helhetsintrycket, men i slutändan förankrar mångfalden snarare albumet i dess budskap. Musiken är medkännande utan att predika: Spiritualitet, introspektion och politiska kommentarer ryms inom arkadspels-liknande melodier och relativt enkla låttexter. Genreöverskridande, ödmjukt och kaotiskt: Lita på att Gorillaz kan ta emotionellt glassplitter och lägga ihop bitarna lika självklart som ett pussel.
