Vi lever i en tid där man ska vara i kontakt med sina känslor, men samtidigt inte vara för mycket. Varför denna rädsla för intimitet? Varför går vi omkring och analyserar oss själva i tid och otid? Studenten Diva Hegazy reflekterar över studentlivets social neuroser.
Klockan är 03.54 en lördag och jag doomscrollar Instagram tills algoritmen ger upp och börjar servera therapy speak på repeat. Anknytningstyper. Boundaries. För att inte tala om alla mantran: ”Protect your peace”, ”Don’t text him”, ”Heal your nervous system”.
Vi är generationen som kan sätta kliniska termer på våra känslor men ändå inte riktigt vet vad vi ska göra med dem. Vi ska vara i kontakt med oss själva, kommunicera moget, sätta gränser. Samtidigt förväntas vi vara chill. Inte för intensiva. Inte för sårbara. Och absolut inte vara den som bryr sig mest.
Nonchalansen har tydligen blivit en sorts social valuta. Man kan vara intresserad, men helst lite mindre än den andra. Man kan vara känslig, men helst på ett kontrollerat sätt. Det är en märklig tid att vara en person som både känner mycket och analyserar allt. Självinsikt ska i teorin hjälpa, göra en tryggare. I praktiken gör den en mer medveten om allt som kan gå fel.
Anteckningsappen i min telefon är full av formuleringar jag skrivit när jag försökt förstå mig själv i realtid. Vissa nedklottrade på konstiga platser: ett femtimmarsflyg mitt i natten med döda airpods och en färsk flykt från det som i efterhand bara kan beskrivas som ett humiliationship. Fleetwood Macs Silver Springs gick på repeat samma sensommar. Jag väljer att inte analysera det.
Jag skrev för att skilja magkänsla från ångest, men det är svårare än alla självhjälpskonton får det att låta. För det mest dränerande är kanske att ofta ha rätt i sina analyser och ändå inte känna sig lugnare av dem. Att se mönster i realtid men inte alltid veta om det är intuition eller ett överaktivt nervsystem. Att förstå vad man känner är inte samma sak som att veta hur man ska förhålla sig till det.
Självinsikten gör mellanläget tydligare, men inte nödvändigtvis lättare. Den pekar ut mönstren, visar vad som skaver, men lämnar en ändå kvar i det där diffusa området där ingen gjort fel och inget egentligen är definierat.
I en studentstad blir det tydligare. Alla känner någon som känner någon. Ingen vill vara dramatisk. Framför allt vill ingen vara den som bryr sig mest. Det är nästan den enda verkliga faux pas som finns kvar.
Så vi reglerar oss själva i realtid. Inte skriva för snabbt. Inte känna för mycket. Inte bli för investerade. Inte bli för kalla. Som att hela tiden försöka känna exakt lagom utan att veta vad lagom är.
Jag tror inte att det här är unikt. Men det pratas sällan om hur mentalt trött man kan bli av att både känna och observera sig själv. Att vilja vara öppen men inte dum, trygg men inte avstängd. Sårbarhet låter vackert i teorin, men i praktiken känns det ofta mest som ett socialt risktagande. Ah, the roaring 20’s!
Eller så borde jag bara ta till mig rådet från min mest grabbiga kompis när jag börjar dissekera allt: It really ain’t that deep.
Och kanske, för en gångs skull, hoppas jag att han har rätt.
Jag är bara inte helt säker på att jag tror honom än.
Diva Hegazy
