Robyn är tillbaka med ett nytt album. I Sexistential tar hon ut svängarna men riskerar att förlora det som gjorde henne sårbar och äkta på 2010-talet. Lundagårds Vilma Roos har recenserat popsensationens comeback.
Robyn har äntligen släppt album och på tyglarna. När The Beatles släppte Rubber Soul lämnades fans förvirrade, samma känsla infinner sig när jag sätter på Sexistential. Jag kan inte hjälpa att bli lite lätt konfunderad över Robyns underjordiska tv-spels-techno till albumsläpp. Det är något som inte riktigt klickar, det är snarare trubbigt än vasst. Jag saknar den röda tråd och lenhet som fanns i Body Talk pt.1.
För att inte helt förkasta albumet vill jag ändå slå ett slag för den vilja som finns hos Robyn att mogna in i något nytt. Med facit i hand så kom The Beatles förvirrande albumsläpp att öppna upp för det brittiska popundret att ta sig an en mer experimentell riktning. Det är alltså inte helt motvilligt som jag gång på gång trycker på play. Kanske försöker jag naivt hitta tillbaka till den lena 2010-tals-Robyn, men inser rätt snabbt att det kanske är dags att sluta leta.
”Talk to Me”, ”Dopamine” och ”Blow My Mind” sticker ändå ut som mer direkta och mer greppbara än exempelvis ”Really real” eller ”Sexistential”. Textdjupet leker kurragömma samtidigt som en producent spelar twister med mixerbordet. När ljudbilden rör sig öppnar jag mitt kalejdoskop och tycks kunna se Grimes eller FKA Twigs men när glittret är borta finns varken lekfullhet eller närvaro. Lager av synthar och elektroniska beats jobbar övertid men trots det upplever jag aldrig någon ”aha-känsla”.
Men kanske är det just där Sexistential vill befinna sig, i ett ingenmansland. Rader som ”I exist more when I’m desired than when I’m known” och ”touch me like I’m already gone” pekar mot ett tillstånd där kroppen talar när jaget inte riktigt vet vad det är. Det finns någon paradoxal närvaro i hur Robyn frånvarande sjunger om ”everything moves but nothing lands” eller ”I danced it off but it stayed in my blood” till intensiva technoljud. Det kan tolkas som ett behov av vägledning även som vuxen. Som att hon genom sin graviditet upplevde en slags pånyttfödelse och som dessutom bjöd på en ny tonårsfas. Kanske är detta vår 2010-Robyn i ny tolkning?
Det kan vara så att Sexistential inte är ett album som vill bli älskat direkt utan ett som kräver att man stannar kvar, även när det skaver. Precis som en förälder som stannar vid sitt barn även när sömn är ett minne blott och fritid är icke-existerande. Robyn vågade ta bort det enkla som en gång gjorde henne så träffsäker vilket är modigt, men fruktansvärt riskabelt. I den där avskalade klarheten fanns också det som träffade rakt i magen. Det finns en vilja att tänja, vrida och utmana men som är svår att greppa. Frågan är om det är ett steg framåt, eller bort från det som en gång var en källa till dopamin.
