Varje ny poplåt kommer med en utpräglad estetik, trend och till och med rörelsemönster. Sommarplågor i all ära, men vi behöver inte fler kommersialiserade Brat summers. Lundagårds kulturkrönikör Bea Lignell diskuterar den moderna popmusikens trender.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Årets första fjäril är sedan länge sedd, blommorna frodas i vägkanten och Veronica Maggio ekar från öppna balkongdörrar istället för genom väggarna i studentkorridorerna. Sommaren är uppenbarligen här, och med den kommer de årliga plågorna.
Ted Gärdestad och Gyllene Tider finns i förgrunden, med en myriad andra återkommande eftersläntrare på varje radiokanal. Låtarna surrar i öronen tillsammans med myggorna under varje grillkväll, en lika självklar del av sammanhanget som den pliktskyldigt närvarande, butiksköpta potatissalladen. Och utöver klassikerna som blivit synonyma med årstiden kommer varje år nya tillskott.
Att varje sommar ska ha just sitt eget, distinkta soundtrack har blivit alltmer tydligt. När Charli XCX uttryckligen gjorde anspråk på de varma månaderna med ”Brat summer” år 2024 verkar emellertid den tysta överenskommelsen ha sagts högt. Det är inte bara låten som marknadsförs, utan en ny identitet som ska lanseras.
Charlis neongröna nattklubbsestetik från 2024 kompletterades väl av Sabrina Carpenters ”Espresso” i solsken och ljusblå retrobaddräkter. Årets soundtrack verkar i sin tur ha inletts i en explosion av regnbågar och delfiner med Zara Larssons ”Midnight Sun”, följt av Olivia Rodrigos pastellrosa ”Drop Dead”. Det är inget fel på vare sig låtarna eller artisternas individuella stil, men det finns däremot något olustigt i hur nya musiksläpp ofta verkar medföra allt från en strikt klädkod till ett fullkomligt nytt kroppsspråk för artisterna.
Vinstintresset ligger i namnen på musikbranschen och popindustrin, så att överhuvudtaget bli besviken över billiga säljtaktiker är väl naivt angränsande till korkat. Men att hamna på topplistorna med hjälp av välplanerad marknadsföring är en sak, likaså att som artist separera sin offentliga profil från sitt verkliga jag. Att däremot på obestämd tid likställa sin personlighet och musik till ett färgtema är en annan. Om både låtarna och sångaren är rent kommersiella produkter finns inte längre något autentiskt för lyssnaren att anknyta till.
Som genuint fan av billig pop är det under vissa inre motstridigheter jag ofrånkomligen lär mig somrarnas flyktiga hits utantill. Alla låtar borde inte behöva vara en ny era för artisten, eller i förlängningen en tillfällig identitet för den yngre delen av deras följarskara att så materialistiskt som möjligt anamma. I min naivitet angränsande till dumhet önskar jag att musiken fick stå för sig själv.
