Kärleken är fortfarande en outsinlig källa till inspiration för filmskapare. På
den 26:e omgången av Göteborgs filmfestival visades en mängd asiatisk film som
med känslig hand skildrar gränsöverskridande kärlek – långt bortom
Hollywoodkoncepten.
Kärleken tillhör de mänskliga grundstenarna och tycks vara något som det finns
ett ständigt behov av att belysa. Ändå är det långt ifrån säkert att våra
erfarenheter av kärleken obehindrat låter sig överföras till vita duken med
äktheten i behåll. Inte minst har Hollywood en osviklig förmåga att reducera
stora känslor på film till kommersiellt gångbara och mentalt förklenande
produkter. Desto bättre då att på filmfestivalen få möjligheten att se
storstilade filmer om kärlek mellan unga, medelålders, utvecklingsstörda,
homosexuella och vänner, samt kärlek i samhällets, politikens och religionens
skugga. Tyvärr filmer som alltför sällan får någon distribution att tala om.
Festvalprogrammet omfattade flera asiatiska filmer och bland dessa återfanns
några av de starkaste filmerna med kärleken som bärande element. Chih-yen Yee
från Taiwan svarade för festivalens mest totala filmupplevelse i och med sin
Blue Gate Crossing. Den handlar om 17-åriga Meng, som när hon för sin bästa
kompis räkning försöker para ihop henne med den jämnårige pojken Zhang, istället
får honom att bli intresserad av Meng själv. Zhang blir den som Meng anförtror
sin länge undertryckta hemlighet för: att hon i själva verket tycker om flickor.
Den här till synes enkla ramhandlingen bäddar i Yees händer för en bländande
visuell och känslomässigt djupgående film.
Det kan tänkas att titeln Blue Gate Crossing kan läsas mot bakgrund av det
blåskimrande ljuset vid simbassängen i den skola Meng och Zhang går. Zhang är
med i skolans simlag och brukar ta förbjudna simturer i bassängen efter
stängningsdags och det är vid ett av dessa tillfällen som deras första möte äger
rum, i gränslandet mellan bassängens kvällsvatten och världen utanför. Hela
filmen draperas i en felfri rytmik, som hela tiden är synkad med vikten av de
skildrade känslorna. Behjälpliga komponenter vid skapandet av denna rytm är
intrikat lekfulla möten mellan Meng och Zhang med ett stort mått av ordlösa
uttryck. Minnesvärda är till exempel de återkommande cykelturerna hem från
skolan. Tillsammans med ljudspårets klassiskt skurna och återhållsamma
pianokompositioner tecknas precisa bilder av de motstridiga känslornas balett.
Korean Highlights var namnet på en av festivalsektionerna och i den
presenterades två mycket gripande filmer om kärlek: Oasis, i regi av Lee
Chang-Dong, och Road Movie, av Kim In-shik. I Oasis blir den något efterblivne
fängelsekunden Hong Jong-Du förälskad i den cp-skadade Gong-Ju. Trots att han
vid ett tillfälle i det närmaste våldtar Gong-Ju, växer så småningom starka
känslor fram mellan de två. Jong-Dus kärlek till Gong-Ju ser förbi hennes
fysiska tillstånd, något som Gong-Ju knappast har stött på tidigare. Filmiskt
läckra är de tillfällen när Gong-Ju lämnar sin rullstol och går Jong-Du till
mötes, iscensatta i en slags magisk-realistisk anda. Dessa scener blir vackert
konkreta gestaltningar av hur Jong-Dus känslor för sin älskade går bortom alla
fysiska handikapp.
Den 16 april går den 34-årige koreanen Jeong Jae-euns debutfilm Take Care of my
Cat upp på biograferna i Sverige. Fem 20-åriga flickor kämpar för att hålla
vänskapen vid liv efter gymnasiets slut, men det visar sig inte gå smärtfritt då
flickorna har ganska olika idéer och förutsättningar inför framtiden. Drömmarna
och förhoppningarna är desamma som hos andra unga människor på andra ställen i
världen, men i och med att filmen utspelar sig i en asiatisk storstad, Seoul,
stöter man som västerlänning på intressanta skillnader i tradition och kultur.
