Rättighetskrig mellan förlag och lärosäten

- in På djupet

Det har nu gått en termin sedan licensavtalet mellan Sveriges statliga universitet och det nederländska förlaget Elsevier gick ut. Sedan dess saknar forskare och studenter i bland annat Lund tillgång till stora vetenskapliga tidskrifter som Cell och The Lancet. Lundagård reder ut vad bråket egentligen handlar om – och hur Lunds forskare har drabbats.

En 20-årig affärsrelation är slut. Sedan den 30 juni 2018 har forskare vid svenska lärosäten inte längre tillgång till nya artiklar
i vetenskapliga tidskrifter från det nederländska förlaget Elsevier – ett av världens största förlag för vetenskapliga tidskrifter, med prestigefulla tidskrifter som Cell och The Lancet. Elsevier grundades 1880 som ett traditionellt förlags- och tidningshus
i Rotterdam. Med tiden har verksamheten inriktats allt mer på digitala vetenskapliga tidskrifter, vilket har visat sig lyckat – 2017 hade Elsevier en vinstmarginal på 37 procent.

När Bibsamkonsortiet – som förhandlar fram avtal om tillgång till digitala resurser åt statliga lärosäten och forskningsinstitut  i Sverige – skulle komma överens med Elsevier om ett nytt licensavtal, tog det dock tvärstopp.

Elsevier krävde fortsatt höga avgifter om svenska forskare skulle få läsa deras publikationer. Svenska staten krävde ”Open access” – att all offentligt finansierad svensk forskning ska vara öppen för alla. Parterna lyckades inte komma överens om ersättningen i ett nytt avtal där svensk forskning skulle ha Open access samtidigt som svenska forskare också fick rätt att läsa artiklar från andra länder.
– Vi har krav på att införa Open access till forskningen vi publicerar, men då vill förlagen ha mer betalt. Vi klarar inte av att betala hur mycket som helst. Att säga upp avtalet var kanske enda sättet att sätta press. Målet är en ny affärsmodell, inte att pressa förlagen i sig, säger Stacey Ristinmaa Sörensen, vicerektor med ansvar för forskning och forskningsinfrastruktur vid Lunds universitet (LU).

Även i Tyskland har universitetens avtal med Elsevier gått ut utan att man lyckats enas om en förlängning. Bojkotter och protester mot Elsevier har förekommit en längre tid. 2012 startades uppropet The Cost of Knowledge mot förlaget som hittills har undertecknats av drygt 17 300 forskare från hela världen.

Miljardmaskin
De bojkottande forskarna tycker att grunden för Elseviers affärsmodell är orimlig. Forskare, som i många fall finansieras med skattemedel, publicerar sina forskningsresultat i vetenskapliga tidskrifter utan ersättning. Sedan kräver tidskriftsförlagen betalning för att andra forskare ska få läsa artiklarna.

Svenska staten får alltså betala för att forskare vid statliga lärosäten ska få läsa resultaten av studier som i sig är finansierade med svenska skattemedel. Affärsidén fungerar bra – Elsevier gjorde en vinst på drygt en miljard euro både 2016 och 2017. Av bolagets intäkter kom cirka 154 miljoner kronor från Bibsamkonsortiets licensavgift.

Att forskare eventuellt behöver ta av sina forskningspengar för att få tillgång till artiklar är inte hållbart på sikt.

Saeed Dabestani är urolog och klinisk forskare i njurcancer vid LU. När han i höstas skulle läsa en nyligen publicerad artikel i en Elsevier-tidskrift fick han upp en notis om att han saknade tillgång. Dabestani lyckades dock få tag på artikeln ändå, via en kollega på ett annat universitet med tillgång till Elsevier.
– Det finns flera lovliga sätt som svenska forskare fortfarande kan få tillgång till artiklar, som att betala ett par hundra kronor för tillgång till en enskild artikel. Man kan också mejla författaren och be om artikeln, men om alla gör det blir situationen helt orimlig, säger Saeed Dabestani.

Han konstaterar att bristen på tillgång till Elsevier-artiklar är opraktisk. Samtidigt sympatiserar han med statens krav på Open access.
– Det är ändå vetenskap och kunskap som vi vill sprida. Open access globalt gynnar den vetenskapliga världen. Att forskare eventuellt behöver ta av sina forskningspengar för att få tillgång till artiklar är inte hållbart på sikt, säger Saeed Dabestani.

”Publish or perish”
Vetenskapliga tidskrifter har en stark ställning i forskarvärlden. Ett skäl till det är att en forskares framgång delvis mäts i antalet gånger andra forskare har citerat personens tidskriftsartiklar. Artiklar i prestigefulla tidskrifter citeras mest.
– På urologins område är det Elsevier-tidskriften European Urology som har högst ”impact factor”, ett mått på hur många gånger artiklar citeras i snitt.
I forskningsvärlden är det inte sällan ”publish or perish”. Den som inte lyckas få sina rön publicerade och citerade kommer kanske inte att tilldelas nya forskningspengar. Utomlands får man ibland helt enkelt sparken, säger Saeed Dabestani.

Att många forskare i Lund delar Dabestanis kluvna syn på tidskriftsförlagen framgår av svaren på den enkät om Elsevier-avtalet som universitetet skickade ut under hösten 2018.

En stor majoritet av enkätsvaren uttrycker sympati för Sveriges ståndpunkt i förhandlingen med förlaget. Många påpekar dock också att bristen på tillgång till tidskrifter är ett stort hinder i forskares arbete. Ett antal forskare påpekar att de måste lägga ner onödig tid på att få tag på artiklar i stället för på att forska, vilket blir ett slöseri med universitetets resurser. De menar att detta borde tas med i ekvationen när olika kostnadsalternativ diskuteras.
– Det är blandade reaktioner i enkäten men en stor andel är positiva eftersom många förstår att detta är ett system vi måste ändra kurs på. En del är kritiska, men alla verkar inte ha förstått att detta är ett nationellt beslut och inget LU själva hittat på, säger Stacey Ristinmaa Sörensen.

”10-15 spänn per artikel”
Förlagsavtalen är en het potatis inte bara bland forskare utan också bland universitetets bibliotekarier. Kristina Holmin Verdozzi, fakultetsbibliotekarie vid Naturvetenskapliga fakulteten, säger att Elsevier-avtalet är en väldigt stor och viktig fråga för hennes fakultet.
– En del av våra forskare tycker att det är rätt att protestera mot Elsevier men att Bibsamkonsortiet valt fel väg. De menar att Sverige står för ensamt och att vi nu hamnar efter andra länder i forskningens konkurrens, säger hon.

Holmin Verdozzi tycker personligen att kostnaden för Elsevier måste vägas mot hur mycket deras artiklar faktiskt används av universitetets forskare.
– LU har betalat 13 miljoner om året för Elseviers tidskriftspaket. Det är mycket pengar så klart, men räknat per artikel som våra forskare laddar ned är det 10-15 spänn för varje nedladdning. Man kan fundera på hur orimligt det faktiskt är, säger Kristina Holmin Verdozzi.

Stacey Ristinmaa Sörensen förstår den synpunkten men vill samtidigt lyfta det principiella perspektivet.
– Det handlar inte bara om kronor och ören, utan om systemet. Kostnaden för licensavtal ökar och om den här prisökningen fortsätter kommer vi helt enkelt inte mäkta med att betala, säger hon.

Förhandlingar mellan Bibsamkonsortiet och Elsevier pågår i skrivande stund. De följs noga i internationella forskarkretsar eftersom man tror att ett eventuellt nytt avtal i Sverige eller Tyskland kan sätta en ny internationell standard.
– Tyskland har inte lyckats rå på Elsevier än, och de är en mycket tyngre spelare än Sverige. Jag gissar att ett eventuellt genombrott först kommer på en större marknad än vår, säger Stacey Ristinmaa Sörensen.

Elsevier-enkäten

I höstas skickade LU:s biblioteksnätverk ut en enkät till forskare och studenter vid LU om hur de påverkats av det uppsagda avtalet med Elsevier.

Universitetet fick 1086 svar, varav ungefär 80 procent kom från forskare.

Runt 85 procent av de svarande tillhörde LTH, Naturvetenskapliga fakulteten, Medicinska fakulteten eller Samhällsvetenskapliga fakulteten.

60 procent av de svarande uppgav att de behövt läsa någon artikel som de inte längre haft tillgång till på grund av det uppsagda avtalet.
Av dessa lyckades 44 procent få tag på artikeln ändå, till exempel från artikelförfattaren, genom kollegor med tillgång, eller via en annan uppdragsgivare än LU. 56 procent lyckades inte få tillgång till artikeln.

 

About the author