I bildningens tjänst

- in Föreningen

På temat ”Modernitet – något att älska eller hata?” har Palaestras hörsal under hösten fyllts av bildningstörstande åhörare. Detta, tillsammans med Sven Jönsson, som i 20 år figurerat i Filosoficirkelns förgrund. 

Sven Jönsson står framåtlutad över podiet i Palaestras gråtonade hörsal. Han resumerar förra tisdagens talare, då litteraturprofessorn Bibi Jönsson föreläste om modernitet, nazism och kvinnor, och genom att föra sin veckoliga jingel från studentradion på tal, presenterar han kvällens föreläsare.

– Min farmor Matilda Augusta Andersdotter föddes år 1860 i min egen uppväxtort, fiskeläget Råå, strax utanför Helsingborg och bar alltid huckle, börjar han.

Sven Jönssons farmor var en strängt religiös kvinna som tyckte att alla anständiga kvinnor borde täcka håret. Så tyckte även hennes systrar, mostrarna Sofia och Cecilia och alla andra anständiga kvinnor födda före 1870-talet.

– När denna generations dotterdöttrar blev vuxna under 1920-talet, både shinglade de håret, gick utan huvudbeklädnad och hade ultrakorta kjolar. De betraktades av den äldre generationen som oerhört oanständiga och oerhört moderna. Om detta ska kvällens föreläsare tala.

Upp på scen välkomnas Emma Severinsson, doktorand och lärare i modevetenskap. Publiken applåderar.

En timme tidigare har Sven Jönsson klivit in genom dörren till Palaestra. Det är en kylig tisdagskväll i början av oktober. Han tar av sig handskarna och hälsar hjärtligt.

– Vad trevligt att träffa dig, säger han och tittar fram under ett par runda glasögon.

Vi slår oss ner utanför föreläsningssalen. Han i en trappavsats. Jag på golvet nedanför.

Vi var visserligen mycket oppositionella under min tid men vi umgicks ändå med professorerna och docenterna. Jag upplever att unga i dag lever i sin värld och äldre i sin.

– Jag kom till Lund år 1968 och började läsa filosofi. Det var underbart.

Då, år 1968, var Lunds filosoficirkel ännu inte grundad. Det skedde ett knappt decennium senare då en grupp filosofistudenter tyckte att undervisningen på universitetet var alltför ensidigt inriktat på analytisk filosofi och formell logik. De ville läsa kontinentalfilosofi, sådant som fenomenologi, kritisk teori och existentialism. Med hjälp av filosofistudenten Arno Werner och doktoranden Bernad Gabé bildade de en studiecirkel.

När detta skedde ägnade Sven Jönsson kvällarna åt läsning och att skriva vetenskapliga uppsatser. Hans fru var en flitig cirkeldeltagare, och så snart barnen var stora nog att klara sig själva följde Sven Jönsson med. Det var i början av 1990-talet.

– Då var cirkeln så populär att den ofta fyllde hela universitetsaulan. Det var mycket tack vare Arno Werner som bjöd in attraktiva föreläsare och gjorde människor intresserade, säger Sven Jönsson.

Under Filosoficirkelns 42-åriga historia har den varje termin smyckats av ett filosofiskt tema: ”manligt och kvinnligt”, ”känslor och förnuft” och ”kroppen och viljan” är några exempel. Denna termin har ett dussintal föreläsare, bland annat läkarprofessorn Germund Hesslow, journalisten Heidi Avellan och historieprofessorn Klas-Göran Karlsson, gästat cirkeln. På temat ”Modernitet – något att älska eller hata?” har de belyst olika vinklar av samtiden.

Sven Jönsson ser positivt på moderniteten. Från uppväxtorten utanför Helsingborg minns han nämligen inte bara en strängt religiös farmor, utan också en hård social kontroll och en utbredd jantelagsmentalitet.

– Jag älskar den frihet som följt av att de gamla gemenskaperna, familjen, släkten och bygemenskapen, har försvagats. Denna frihet, som många tyvärr upplever som ensamhet, tycker jag är jätteskön, säger han.

Sven Jönsson har lett Filosoficirkeln i 20 år. Foto: Saber Malmgren

Samtidigt höjer han ett varningens finger för modernitetens informationsöverflöd, och tillhörande svårigheter att veta vem man ska lyssna till och lita på.

– Bland vetenskapliga råd och åsikter om allt från universums tillstånd till vad man bör äta och inte, är det svårt att veta vad man ska tro på. Själv kan man inte vara expert på allt, eller ens något, säger Sven Jönsson.

Filosoficirkelns grundare Arno Werner dog plötsligt år 1999 och Filosoficirkeln stod utan given efterträdare. Framtiden var osäker – skulle cirkeln överleva? Sven Jönsson tillfrågades att sitta med i en arbetsgrupp som skulle föra arvet vidare. Han, som egentligen ogillar gruppverksamhet, tackade tveksamt ja.

I år har Sven Jönsson varit Filosoficirkelns förgrundsfigur i 20 år. Genom att bjuda in universitetsanställda vill han sprida den kunskap som genereras inom universitetet. Han vill göra samtalen vid middagsbordet, i kafferummet och på caféerna roligare och högre i tak.

– Detta är den bredaste och mest kontinuerliga kontaktytan som universitetet har med den bildningstörstande allmänheten. Det är viktigt i en tid av allt färre gemensamma referenspunkter och intellektuella i offentligheten, säger han.

Det är mycket i studentlivet som drar och studenterna är väldigt upptagna.

Klockan närmar sig halv åtta. Från golvet utanför föreläsningssalen ser vi hur besökarna till kvällens Filosoficirkel börjar trilla in. Det är få som inte nått pensionsåldern.

– Jag tror att det finns ett generationsgap som är större i dag än när jag var ung. Vi var visserligen mycket oppositionella under min tid men vi umgicks ändå med professorerna och docenterna. Vi såg upp till dem. Jag upplever att unga i dag lever i sin värld och äldre i sin, säger han.

Han avbryter sig och tittar på klockan.

– Vi måste gå in.

Ett femtiotal personer sitter bänkade. Längst fram, bland de silvergrå hårsvallen, sitter historiestudenterna Emma Gran och Viktor Wretström. De kommer just från en pubkväll med historiska studentföreningen, KLIO, och jag slår mig ner bredvid.

– Det är mycket i studentlivet som drar och studenterna är väldigt upptagna, säger Viktor Wretström.

Själva kom de hit av en slump i början av terminen och fastnade för det varierade utbudet av ämnen och den breda åsiktskorridoren.

– Det är unika föreläsningar av hög kvalitet. Jag vet inte om studenter i dag är kunskapssökande utöver sina studier, men alla borde ge Filosoficirkeln en chans, säger Viktor Wretström.

Så tystnar applåderna, och Emma Severinsson börjar tala.