Spricka i den goda fasaden

- in Kultur
@Annika Skogar

Det finns ingenting som säger att ett antal högskolepoäng automatiskt gör dig mer vänligt inställd till invandrare. Däremot dikterar de sociala normerna att den utbildade själen ska spotta vid tanken på dem som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Men verkligheten är svårare än så.

Jimmie Åkesson blir lantbruksminister efter valet 2014. Trots klantiga kommunpolitiker som säger helt fel sak. Som råkar lägga sig i kulturdebatten trots att de fått order om att bara snacka om det som kan kopplas till invandringspolitik. Åkesson får ministerpost men förbjuds lägga sig i allt som har med immigrationspolitik att göra. Istället ger Reinfeldt honom vargfrågan att leka med, till partiets frustration. De vill ju bara vara det etablerade parti som folket vill att de ska vara. Teaterrepubliken i Malmö sätter just nu upp Jimmie Åkesson och de utomeuropeiska invandrarna och målar upp ett scenario som känns högst troligt. Regissören Jens Peter Karlsson har vågat se Sverigedemokraterna i ögonen för vad de är, utan förlöjligande och hån. En förmåga som vi ofta saknar när Sveriges femte största parti kommer på tal.

Tillbaka till verkligheten. I september, precis två år före valet, visar Sifo:s väljarundersökning att Sverigedemokraterna har stöd från 7,2 % av befolkningen. Det betyder var 14:e svensk och är fler än vad som känner för att kalla sig folkpartist, vänsterpartist, centerpartist eller kristdemokrat. På Pågatåget mellan Malmö och Lund, precis två år före valet, sitter det fyra unga män med kånken, manchesterbyxor och flanellskjortor. De pratar om partiet som var 14:e svensk tycks känna samhöriget med. Att det är synd att folk är så obildade och perspektivlösa. Tåget susar förbi Burlöv och nog är det där de bor. De ”bögrädda småstadsborna” som de kallades frekvent i Aftonbladets kommentatorsfält direkt efter valet. Som liksom pensionärerna i Forserum skyller tvättstugans försvunna tvätt på de nyinflyttade. På invandrarna som inte verkar förstå det här med vett och varmkorv. Där bor nog också socialbidragstagarna som äter Billys panpizza, röker Marlboro light och som skiter i politik men för den delen inte vill dela trappuppgång med människor som tycks leva som boskap.

Så skönt att då få susa förbi. Att få kliva av i Lund och bli en del av den upplysta massan. Som vet bättre. Att tillsammans med manchesterkillarna sälla sig till de bildade och perspektivfulla som inte har med saken att göra.

Våren 2012 presenterar en student på statsvetenskapliga institutionen en uppsatsidé. Studenten berättar att han vill argumentera för sin tes att mångkulturalism är farligt. Seminariegruppen gapar. Han kan inte vara seriös? Jo. Det är han. Ryktet sprider sig snabbt. Det går en kille som är dum i huvudet i klassen. Och han ska alltså gå på universitetet? Ja. Liksom Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson gjorde. De fyras gäng som senare skulle förvandla Sverigedemokraterna till det putsade Sverigeälskande partiet. Och med den där uppsatsen i tanken så blir världen plötsligt så mycket svårare att förstå sig på.

Vad hände med kånkenkillarnas och vår allmänna analys om att Sverigedemokraternas sympatisörer bara finns på svenska småorter där tvättstugans gemensamma strykjärn försvunnit under mystiska omständigheter? Som förklarar denna skamfläck som gjorde sitt definitiva intåg i svensk politik hösten 2010. Som skrapar fula märken i vår svenska självbild som förespråkar tolerans och öppna armar för de behövande. Plötsligt håller den inte hela vägen ut. Och egentligen, om vi skulle vilja, behöver vi bara höja blicken lite för att hitta fler motbevis.

Hemsidan för Nationaldemokratiska studentförbundet i Lund finns fortfarande kvar. Senaste nyheten är från november 2003, inte på något sätt en avlägsen tid. Då hade Karl XII, hjältekonungen, hyllats med fackeltåg och kransnedläggning. Och deltagarna kom sannolikt inte från Burlöv. Mattias Karlsson bodde på Ulrikedal. Mitt i kunskapsstaden.

Likt andra studentföreningar bjöd de ibland upp till fest. Inhyrda på Lunds nation höll Nationaldemokratiska studentförbundet sittningar i patriotisk anda. Då var det inte på grund av utanförskap och missnöje. Utan av ideologi. Mitt i det akademiska hjärtat.

Teaterrepublikens Jimmie Åkesson skriker åt sina partivänner att allt som stoppar Sverigedemokraterna från att bli riktigt stora är de själva. Men trots uttalande som ibland kan kännas helt absurda och trots det ena avhoppet efter det andra så tycks ju partiet ändå klättra i opinionen.

Nationaldemokratiska studentförbundet må ha setts som den fula fågeln i den akademiska ankdammen. Men det visar också att ett antal högskolepoäng i teknisk fysik inte automatiskt gör dig mer öppen för andra kulturer.

Uppenbarligen inte heller de i statsvetenskap. Och möjligtvis beror våra tankar och vårt handlande på något helt annat. På att det finns för mycket socialt kapital att förlora.

Säg att du gillar Sverigedemokraterna på ett uppsatsseminarium och det blir uppenbarligen inte så muntert. För nästa dag kommer hela klassen känna till att du är dum i huvudet. Säg att du gillar Sverigedemokraterna på nästa parmiddag i dina vänners nya bostadsrätt och nog ska du se att stämningen sjunker som en sten. Visst är det enklare att hålla tyst.

Men just där ligger problemet. Den bestämda världsbilden. Att vi stiger av tåget i Lund och pustar ut, håller för öronen och pekar finger. Bestämdheten över att de som röstar på Sverigedemokraterna är lägre stående människor utan rätt att få göra sin röst hörd. För trots tystnaden och den sociala skam det innebär att gilla Sverigedemokraterna i akademiska kretsar så är vi inte vaccinerade mot partiet. Det var trots allt här de putsade upp sin yta och blev det rumsrena partiet. Det var här de hyllade Karl XII och inte bara var trötta på etablissemanget.

Och oavsett om Sverigedemokraternas sympatisörer bor på ett korridorsrum på Ulrikedal eller i ett femvåningshus i Burlöv så måste vi lyssna. Risken är annars att klyftorna mellan dessa två ytterligheter fortsätter att växa. Och om den dagen kommer då Jimmie Åkesson  faktiskt blir lantbruksminister så är det något som inte kan fortsätta bemötas med huvudskakningar, för vi lever inte i separata världar. Den politiska kartan ritas gemensamt. Trots sociala normer.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.