Lukas Moodysson:
Vad gör jag här.
Wahlström & Widstrand.
När Lukas Moodyssons förra samling Souvenir kom var jag nitton och raka,
ärliga blödande dikter om kärlek och liv och bakfylla trängde rakt in i hjärtat
och stannade där.
Det var en befriande upplevelse – att dikter kunde handla om vanliga saker,
om Elvis och Agneta Sjödin, om hallongodis och om Gud. Och att jag faktiskt
förstod. Inga pretentiösa åtbörder, inget språkligt mysterium, bara ord som var
till mig. Sen blev Lukas Fucking Lukas och sa i en tidning nånstans att han inte
längre trodde på poesins kraft och att film var ett bättre medium. Och sen har
han tydligen ändrat sig igen för nu finns det en ny diktsamling, Vad gör jag
här. Eller egentligen är det bara en enda jättesuperlång dikt. Eller egentligen
är det inte en dikt utan en
liten ask
där jag lägger ner
allt som ömmar och skaver.
Det är mycket som ömmar och skaver hos Moodysson. Dikten är ett gigantiskt
lapptäcke av privata och samhälleliga blåmärken och skrubbsår och en hård kritik
mot hela det avhumaniserade mediastyrda universum som vi lever i. Jag tänker att
kanske slår man bara rakt ut i luften om man muckar med hela universum på en
gång. Kanske blir det lättare att träffa om man fokuserar på några få riktigt
jävliga.
Det är fortfarande befriande att läsa Lukas Moodyssons dikter. De äger, likt
hans filmer, en känslighet för samtidens rörelser och strömningar. Diktjaget
skiftar genom dikten mellan massvis av olika personligheter – popstjärnor,
misshandlade kvinnor, företagsvd:ar, femtonåriga pojkar, eller som här personen
bakom en internetkontaktannnons: du kan kalla mig vad du vill / men mitt riktiga
namn får du aldrig veta / på internet kan du se mina blygdläppar / snittas upp
och fyllas med collagen / men mitt hjärta får du aldrig seî. Det handlar om en
ambivalent värld (eller en ambivalent fyrtioåring?) där gamla värderingar
krockar med nya: så här ser världen ut i mina ögon: / britney spears på
torktumlaren / che guevara på badrumsspegelnî.
Det är gripande och roligt och underhållande. Som en bra
kvällstidningskrönika i diktform ungefär – catchy, uppdaterat, begåvat: kajsa
bergquist bor i monaco / där bor hon eftersom hon inte vill betala skatt / jag
hoppas hon river.
Jag förstår att det massiva anslaget – att Pernilla Wahlgren och
diskoteksbranden i Göteborg och börsmarknaden och Lukas barn och den äckliga
skolmaten och vårdkrisen och bo01 och Estoniakatastrofen och EU-kravallerna och
tusen reklamjinglar och Carolas viktminskning och World Trade Center och
jagkanhållapåiallevighet ryms inom samma pärmar – är en del av själva poängen,
hur vi översköljs av intryck och drunknar i ett slags sammanhangslöst hav. Men
jag önskar ändå att dikten hade nått lite längre än så och åtminstone närmat sig
analysen, djupet. Då hade den kunnat bli riktigt hot stuff. Nu är den mer
samhällskritiskt myspys.
