Anna Johansson:
Vissa föddes perfekta och andra som jag.
Norstedts.
I en intervju i Sydsvenskan (24/2-02) angående sin debutbok Vissa föddes
perfekta och andra som jag benämns 21-åriga Lundastudenten Anna Johansson som
“Anna från generation Anorexi”.
Visserligen inte ett felaktigt påstående då
romanens huvudkaraktär Karolines anorexia har starka band till Anna Johanssons
egna upplevelser kring sjukdomen. Men genom att etikettera boken som en
anorexiabok riskerar man att trivialisera romanens betydligt mer mångfacetterade
karaktär.
Med frihet i form av en ryggsäck tar flykten från hemortens småstadstristess
sin början. Och trots att det flottiga håret ibland blir lite för otvättat,
ensam-på-främmande-gator-friheten lite för krystad och backpackerglorifieringen
ett faktum, är denna bok mycket mer än klichéartade drömmar om en i förtid
sentimentaliserad tid. Vissa föddes perfekta och andra som jag är en personlig
skildring av ensamhet, trasig självkänsla och om viljan att räcka till, där
duktighetskomplex, det brustna förhållandets ohanterliga saknad och oförmåga
till självständighet, kan ses som komponenter i ett större självdestruktivt
mönster som sakta men säkert leder till undergången i form av självsvält.
Som det kryper under huden, kliar, jag vill slita av det yttersta lagret,
kasta bort och komma ut som ny; ett dånande i huvudet av vilddjuret som rasar,
släpper lös nu, svartnar, rusar av blod dunkar i tinningarna – nu brister alla
spärrar.
Utanför den kvava tågkupén flimrar ett collage av minnen, känslor och
sommarheta städer förbi, en färd genom Europa där det stilla tågdunket till slut
blir ohållbara slag mot självkänslan. En berättelse om att falla. Och om att
våga stå kvar.
Bokens avskalade språk hindrar tyvärr inte budskapet – svårigheten i att vara
människa – från att allt som oftast repriseras, vilket tar bort mycket av den
spännande effekt som romanens fragmentariska struktur innebär. Det är dock i
känslan av äkthet som romanens verkliga styrka ligger; smärtan är stundtals
slående autentisk, äcklet och föraktet närmast vetenskapligt framlagt, vilket
gör det svårt att inte känna respekt för den självdistans som gnistrar till
mellan raderna.
