I en artikel på Aftonbladets kultursida för en tid sedan ställde sig Magnus
Ringgren frågan vilken planet poesin finns på. Han skriver att han i poesin
saknar den verklighet som finns i den nya svenska prosan.
En prosa som öppet
erkänner att det finns ett samhälle där människor lever tillsammans och klargör
att dessa människor alltför ofta far mycket illa av sitt liv i detta samhälle.
“I poesin däremot verkar världens gränser vara lika med den egna kroppens”,
skriver Ringgren vidare.
Oavsett hur det ligger till med kontakten med den yttre verkligheten i
den samtida svenska poesin, så är det lätt att stämma in i Ringgrens påstående
om att ”poesin avhänder sig oceaner av stoff om den vänder världen ryggen”. Byt
ut poesin mot till exempel konsten eller filmen och uttalandet hamnar i en ännu
tydligare dager: Om du inte lyfter blicken från din egen navel blir utsikten
tämligen begränsad.
Vid den nyss avslutade filmfestivalen i Göteborg, som i år firar 25-årsjubileum,
kom just de starkaste alstren från filmare som i sitt skapande förstår att
använda sig av den samhälleliga – politiska – verkligheten som fond. Detta i
kombination med de estetiska uttrycksmedel som filmmediet erbjuder. Dessutom gör
de det med poesin i behåll.
Först dock till en film, där den uttalat poetiska dimensionen övergivits till
förmån för en svart och cynisk humor, men en film som ändå borrar sig ner mitt i
den politiska verkligheten. Handlingen i No man´s land äger rum i en
skyttegrav vid fronten under det bosniska kriget 1993. No man´s land är
den 33-årige regissören Danis Tanovics debut som långfilmsregissör. Tidigare har
han varit krigsfotograf i den bosniska armén och gjort ett flertal
dokumentärfilmer.
Styrkan i No man´s land är att den lyckas bryta ner balkankrigets absurda
vettlöshet till relationen mellan två enskilda individer. Ett typexempel på
filmens utmärkta dialog och svarta humor är ett infantilt och fruktlöst
replikskifte om vem som egentligen började kriget. Det har formligen regnat
priser över Tanovics långfilmsdebut – nu senast en Golden Globe för bästa
utländska film.
Även den albanska Tirana year zero tar avstamp i den politiska
verkligheten. Mer än tre miljoner personer har lämnat Albanien sedan 1991.
Regissören Fatmir Koci menar att dagens albanska livsstil utgörs av emigration
och girighet, och detta som är hans andra långfilm är envädjan till det albanska
folket om att inte överge sitt land.
I filmen får vi ta del av den hjälpligt fungerande vardagen i huvudstaden
Tirana. En vardag fylld av elavbrott, bränslebrist och uppbrottsstämning.
23-årige Niku bor hemma hos sina föräldrar och är tillsammans med Klara. Niku
och Klara symboliserar två olika synsätt på hemlandet. Klara tycker att hon och
Niku tillhör en förlorad generation och är i sina tankar redan på väg att lämna
landet. För Niku vore något sådant otänkbart – han är envist trogen sitt land.
Fatmir Koci förmedlar skickligt den rådande stämningen i ett anarkistiskt
Albanien, där vem som helst kan få tag på ett vapen och där det gäller att roffa
åt sig så mycket som möjligt. I en träffsäker scen sammanfattar Koci tillståndet
av förvirring: I samband med en transport av en gigantisk Stalinstaty störtar
Nikus lastbil – familjens enda inkomstkälla – ner för en sluttning och förstörs.
Niku delger familjen den tråkiga nyheten. Hans mor reagerar med att beklaga sig
över att hon misslyckats med sin hårklippning, medan Nikus sjuke far ligger i
sängen och beklagar sig: ”Lastbilen är död. Stalin är i stan. Jag åker till
Amerika”. Modern säger: ”Vad i helvete har jag gjort med mitt hår?”.
De här två utmärkta filmerna från den balkanska verkligheten till trots, så är
det ändå Asien som drar det längsta strået när det gäller att presentera filmer
av hög konstnärlig kvalitet parat med verklighetens politiska händelser.
I Lan Yu, i regi av Stanley Kwan, befinner vi oss i Peking 1988, strax
före massakern på Himmelska fridens torg. I denna film blir kärlekshistorien
mellan två män, affärsmannen Chen och studenten Lan Yu, till något mycket mer än
en fråga om homo- eller heterosexualitet. Kwan skapar, genom att låta
händelserna vid tiden för massakern i Peking mullra som orosmoln i bakgrunden,
en realiteternas närvaro, som obönhörligt påverkar såväl Chens affärsrörelse som
hans och Lan Yus förhållande. Filmen ges härigenom en dynamik både på det yttre
och inre planet, som gör att den aldrig tappar farten.
Den filippinske regissören Mario O´Haras, vars bidrag till årets festival i
Göteborg heter Demons, blickar också lika gärna ut som in i sig själv.
“När jag gör en film har jag alltid tittarna i åtanke. Jag gör aldrig filmer
bara för att behaga mig själv.”, har han själv sagt en gång.
Det är i oktober 1983 i Negros-provinsen på Filippinerna, några månader
efter mordet på Ninoy Aquino, och undantagstillstånd råder. Samhället och
tillvaron präglas av instabilitet och militären begår ständiga övergrepp på
befolkningen. När den fattige ynglingen Josés familj mördas ansätts han av
demoner. Demoner som förvandlar människor till djur och som begår de mest
horribla våldshandlingar. I filmen är demonerna även ständigt närvarande i
naturen runt omkring: I träden i mörkret utanför fönstret, i skogen, på
stigarna.
Skildringen av denna närvaro ger upphov till en rad alldeles lysande sekvenser,
närmast att betrakta som en form av “magisk realism” i filmisk tappning.
Regissören låter kameran glida in i skogen, där blommor strös från ovan över den
dagsljusupplysta stigen och varelser materialiserar sig bland träden, bevakande
de personer som passerar förbi. I andra scener tar en slags “demonisk realism”
över: Soldaternas huvuden antar djuriska drag under en våldtäktsakt.
Mario O´Hara verkar mena att demonerna är beredda att ansätta vem som än
ger efter för våldet och hatet – ingen går säker för dessa hjärnspöken. Det är
en nattsvart tanke, men i all sin ohygglighet förefaller den logisk mot bakgrund
av de verklighetsbaserade händelser, som skildras i de många plågsamt rättframma
scenerna i Demons – i vilka den fullständiga respekten på mänskligt liv
tar sig de grymmaste av uttryck.
