Lars M. Andersson, Lars Berggren & Ulf Zander (red):
Mer än tusen ord. Bilden och de historiska vetenskaperna.
Nordic Academic Press
Alla har vi väl en bild av Gustav Vasa i huvudet. Antingen har vi sett honom på
gamla hundralappen, i knäckebrödsreklamen eller i skolboksillustrationer. Trots
att riksgrundaren varit död i över fyrahundra år, finns han i minnet hos de
flesta svenskfödda. De flesta är dock inte medvetna om att alla dessa bilder
skapats med tydliga budskap i tankarna. Vi minns honom som sträng men folklig,
för att han själv ville det, och danske kung Kristian minns vi som ”tyrann”,
fast danskarna tänker på Christian den Gode.
Ett mer subtilt budskap döljer sig i Tintins skapare Hergés teckningar,
som förutom den ytliga tidsbundenheten, rasistiska stereotyper, 30-talsmode och
dylikt, även förmedlar en bild av moderniteten som ideal och hot. Dessa exempel
visar hur bilder har en betydelse i historien, dels som förmedlare av ett
avsiktligt budskap, dels som bärare av den tidsanda som de kom till i.
Mer än tusen ord är en antologi om bilder som historiska källor. Bildkällor har
länge ignorerats av forskare inom humaniora, med undantag för konsthistoriker,
som hållit sig till det snävt definierade området ”konst”. Först under de senare
decennierna har populärkulturens ymniga bildvärld uppmärksammats på allvar av
forskarna, till exempel i lundahistorikern Lars M Anderssons avhandling En
jude är en jude är en jude, som Lundagård tidigare har skrivit om (nr 1/01).
Inom historievetenskapen finns en lång tradition av textanalys, som har
försvårat försök att ta till sig annat källmaterial. Man saknar beprövade
metoder till bildanalys. Till skillnad från text, där den första tolkningsnivån
– den konkreta texten – är uppenbar, är det svårt att läsa mellan raderna på en
bild, som har många fler lager av möjliga tolkningar. Den tolkning som alla,
oavsett förkunskaper, kan enas om, till exempel “den här bilden föreställer en
skäggig man”, är för vag för att vara till nytta.
Redan påståendet “det här är Gustav Vasas porträtt” rymmer flera
antaganden som måste styrkas. Tolkning av bilder kräver alltså andra metoder än
textanalys. Författarna till Mer än tusen ord förenas dock av
övertygelsen att bilden som källa är omistlig i historisk forskning.
Det räcker att se på 1800-talet, då bilder spreds till allt bredare lager av
befolkningen via tidningar, affischer och böcker. Under 1900-talet har vi
formligen översköljts av bilder i mer eller mindre propagandistiskt syfte.
En till synes harmlöst ytlig skämtteckning kan innehålla ett bråddjup av
information om könsroller, fördomar och moraliska värderingar. Lars M Andersson
tar upp en utvald antisemitisk skämtteckning i sin artikel. Rune Johansson,
professor på Tema Etnicitet i Linköping, skriver om affischeringen inför
”kosackvalet” 1928. Båda skriver om ”massbilder”, bilder som riktades till den
stora allmänheten och som utformades med ett förenklande symbolspråk som kan
vara svårt att tyda idag.
Exempelvis räckte det för en skämttecknare anno 1912 att rita siffran sex
mellan två utbredda handflator, för att läsaren av bilden skulle förstå att det
var fråga om en jude. En kvinna som skyddar sitt barn från en svängande
knutpiska uppmanar åskådaren att ”rösta med de borgerliga”. Vem hotar henne?
1928 visste man att knutpiskan, nagajkan, var kosackens tillhygge. Kosackerna
kom från det kommunistiska Ryssland. Kvinnan behövde alltså skyddas från ”den
röda faran”. Vilka motsvarande associationskedjor har vi idag?
Mer än tusen ords styrka ligger i ämnets bredd. Vi möter anatomer,
antropologer, kungar och serietecknare, likväl bildskapare som bildobjekt. Resan
går från 1400-talets Burgund till Hollywoods version av det antika Rom.
Samtidigt kan den röda tråden lätt försvinna i mångfalden av perspektiv och
aktörer. Antologier avnjutes bäst portionsvis.
