Thomas Idergard:
Stad(d) i förändring. Medborgarnas omvandling av USA:s innerstäder.Timbro/Centrum
för välfärd efter välfärdssamhället.
Det här är en hyllningsbok till amerikanska lösningar. Det är också ett försök
att berätta att samma lösningar skulle fungera i Sverige. Vad boken tar upp är
hur förslummade amerikanska innerstäder fick en renässans under 1990-talet via
individuella och icke-statliga lösningar.
I grå rutor, förvillande lika faktarutor i en lärobok, står fina
empiriska exempel på uppfyllda amerikanska drömmar att läsa. Det är unga kvinnor
som flyttar från nedgångna hus till nya, upprustade områden där kvinnorna med
låga löner också blir husägare med hyresgäster att ta hand om. “Var för sig har
innerstadshushållen små resurser jämfört med USA-genomsnittet, men sammantaget
finns en stor potential. Och den är ännu delvis oexploaterad”, står det att läsa
under rubriken “Att mobilisera marknad och kapital”.
Boken är utgiven av Timbro/Centrum för välfärd efter välfärdsstaten. Det
är en liberal tankesmedja som alltid har ett icke-statligt förslag att lägga
fram i debatten, oavsett vilket debattämnet än är. Därför förvånar inte
kapitelrubrikerna i den här boken. Ett axplock: ”Reclaim the streets – på
riktigt”, ”Den sociala aktivismens misslyckande”, ”Färre brott och tryggare
gator genom frivillig samverkan” och ”Konkurrensupphandling som ett sätt att
frigöra de kommunalt anställda”.
Thomas Idergard understryker det lyckade samarbetet mellan gräsrötter,
näringsliv och till viss del kommun och stat. Dessutom lyfter han fram den
minskade kriminalitet som bättre bostäder har fört med sig.
Det hade räckt att läsa rubrikerna, för textinnehållet säger samma sak: Den
förfallna innerstaden, där mestadels svarta människor bor, är bortbyggd på
invånarnas eget initiativ. Och bonusen är att i den uppfräschade boendemiljön
blir de svarta innerstadsmänniskorna bättre konsumenter.
Stad(d) i förändring visar på det faktum att även förfördelade medborgare
är konsumenter – eller i vilket fall potentiella konsumenter. Det är helt enkelt
en handbok i äganderätt och konsumtion.
Jag förstår att Thomas Idergard tycker att bättre bostäder är ett lyckat
exempel att ta upp för att sprida den liberala tanken om ett gott liv. Det här
handlar om de fattigaste som på eget initiativ fått det bättre, alltså inte de
rika som blir rikare.
Det går givetvis inte att ifrågasätta de goda exempel från olika delar av USA
som han skriver om. Men det fundamentala problemet är vad de inte tar upp. Ett
av syftena med boken är att nyansera den bild vi fått genom svensk media av att
amerikansk bostadsutveckling i allt högre grad handlar om gated communities. Men
dessa instängda bostadsområden för välbärgade tar Thomas Idergard helt enkelt
inte upp.
Hur trovärdig är boken när enbart kristendom ges som exempel på
etablerade trossamfund i innerstäderna men inte nämner någonting om Nation of
Islams stora utbredning bland svarta i innerstäderna? Hur trovärdigt är det när
den minskade kriminaliteten i New York Citys innerstad hyllas, med bara en liten
brasklapp om polisens hårda tag – ibland? Hur trovärdigt är det att tro att
högkonjunkturen under hela 90-talet i USA bara är en liten del av dessa
innerstäders framgångssaga? Vad kommer att hända nu, i lågkonjunktur? Vem blir
den förste förloraren i en stat där individen ska klara sig själv på marknadens
villkor där medborgarrollen undermineras?
Många problem – en lösning: The American Way.
