Över 300 000 personer i Sverige gick förra terminen på högskola och universitet.
Men valrörelsens stridsrop är integration och dagisgrupper.
Lundagård frågade socialdemokraterna och oppositionen varför brännfrågor som
allt färre undervisningstimmar och social snedrekrytering inte manar till
debatt.
Ulf Nilsson som sitter i riksdagens utbildningsutskott för folkpartiet skyller
ointresset inför högskolefrågor på media.
– De tycker inte att våra pressmeddelanden om universitet har ett tillräckligt
brett allmänintresse, beklagar han sig.
Och socialdemokraten David Samuelsson klappar sig själv på ryggen.
– En förklaring är att regeringens högskole- och forskningspolitik faktiskt möts
av stor respekt i breda grupper, säger han på en knastrig mobiltelefonlinje.
De politiska glosorna
Oppositionen håller knappast med. Ulf Nilssons kritik mot utvecklingen på
landets högre lärosäten är frän. "Utbildningsfabrik" är partiets favoritord för
att beskriva dagens akademi.
– Regeringen tillämpar fortfarande ett väldigt centralstyrt plantänkande på
högskolan och gör upp detaljerade utbildningsmål. Vi har fått den absurda
situationen att på vissa håll gapar föreläsningssalarna tomma medan köerna är
jättelånga på andra håll, säger han.
på bilden av ett centralstyre"
David Samuelsson sitter som politisk sakkunnig på utbildningsdepartementet.
Naturligtvis ryggar han inför glosan centralstyre – det luktar ju gammal
socialism.
Han tycker att högskolan har en "oerhörd frihet".
– Jag kan inte alls ställa upp på bilden av ett centralstyre!, utropar han. Om
högskolan inte kan fylla alla platser på naturvetenskap och teknik får de numera
omvandla platserna till andra områden där det finns många sökande.
Den möjligheten nämner inte folkpartiet. Istället berättar Ulf Nilsson om den
studentpeng som de vill införa. Förslaget går ut på att pengarna till högskolan
ska följa studenten. Det skulle göra det möjligt att ta in fler på populära
utbildningar och – om möjlighet och önskan finns – bygga ut eftertraktade
högskolor.
Färre avhopp och nöjda studenter som får gå på sitt förstahandsval istället för
att harva på en teknikutbildning där regeringen beordrat ska finnas många
platser, skulle enligt folkparitet bli resultatet.
– Plantänkandet måste bort! Regeringen måste våga erkänna att politiker inte kan
bedöma ett ämnes ekonomiska eller praktiska nytta om tio-tjugo år. Att översätta
kunskap till kortsiktig nytta vänder vi oss emot, säger Ulf Nilsson.
Populism eller fri akademi?
David Samuelsson väljer att tolka förslaget något fyrkantigt.
– Jag är rädd att vi får massuniversitet av centraleuropeiskt snitt. Förslaget
är helt orimligt, ska vi ha tältläger utanför Lund eller hur tänker man sig?,
varnar han.
Visserligen luktar studentpengen misstänkt likt ogenomtänkt populism. Men dagens
finansieringssystemet som ger universitetet full betalning först när studenten
gått ut är långt ifrån optimalt. Det är enkelt uttryckt inbyggt i systemet att
institutioner kan lockas att sänka kvaliteten för att examinera så många som
möjligt.
– Visst finns det risker för kvaliteten med ett sådant system. Därför har vi
under mandatperioden infört ett heltäckande system för granskning av
högskoleutbildningars kvalitet, försvarar sig Samuelsson.
Folkpartiet vill gå långt i sin strävan att återupprätta den så kallade fria
akademien – fri från politisk styrning och marknadskrafter. Ordförande för Lunds
universitetsstyrelse är Lennart Nilsson, en företagsman med många poster i
bolagsstyrelser. Rätt man på rätt plats?
Frihet, inte samverkan
– Vi tycker inte att ordförande ska vara varken från näringslivet eller
politiken. Vi vill inte ha politiker alls i universitetsstyrelserna och
regeringen ska inte tillsätta ordföranden och ledamöterna som det är idag, säger
Ulf Nilsson.
Hoppsan! Det är åsikter som får både de mer marknadstillvända moderaterna och
för all del socialdemokraterna att harkla sig och börja påminna om pragmatism
och akademiker som gärna sätter sig i elfenbenstorn.
– Vi tar avstånd både från den traditionella socialistiska politiken och den
traditionella högerpolitiken. Den första är att politiker ska styra och den
andra är att bara se universiteten som några slags organ som företagen kan
beställa uppgifter ifrån.
Att värna friheten gentemot företagen. Det är på den punkten som vi skiljer oss
mest från moderaterna, deklarerar en stolt Ulf Nilsson.
Oppositionens ettrighet
Regeringens inställning kunde inte var mer skild från folkpartiets. David
Samuelsson säger att socialdemokraterna inte tycker att marknadsanpassningen av
universiteten gått för långt. Tvärtom.
– Det är viktigt att universitet och högskolar ökar sin samverkan med
näringslivet och samhället på olika sätt. Universitetet klarar av att värna sin
integritet, säger han.
Samtalen med de två talesmännen i högskolefrågor liknar onekligen den övriga
valdebatten. Socialdemokraterna håller låg profil, lutar sig mot den gångna
mandatperiodens bedrifter. Och Ulf Nilsson är ettrigt förslagslysten likt sin
partiledare som till allas förvåning lyckats göra sig hörd i valspektaklet.
ju inte klokt och det gynnar ingen!"
– Pengarna till grundforskning ska inte öronmärkas! Studiemedelsbeloppet ska
höjas! Anslagen till grundutbildningen ska öka med 400 miljoner kronor!
Bidragsdelen ska höjas tills den utgör hälften av studiemedelsbeloppet! Det
måste gå att få dispens och plugga i mer än 12 terminer, missionerar Ulf
Nilsson.
Det brukar vara lättare att skrika på gatan än att ta det verkliga ansvaret.
Och socialdemokraterna sparar också på valfläsket. Berättar om vissa
korrigeringar i gamla förslag. Den viktigaste förändringen är i den utskällda
doktorandreformen som innebär att doktorander inte kan tillsättas om de inte har
sin försörjning garanterad i fyra år. Arv på banken eller välbeställda föräldrar
har blivit en nygammal gräddfil till doktorandtjänsten.
De uteblivna feta rubrikerna
– Så där får det inte vara, säger Samuelsson med en faderlig stämma värdig vår
statsminister. Vi har lyssnat på kritiken och det från om med i höst luckrar vi
upp reglerna. Det blir möjligt att bli antagen på halvtid och jobba vid sidan
av.
Men Ulf Nilsson är inte nöjd. Återigen kritiserar han produktionstänkandet. Det
är orimligt att alla avhandlingar ska kunna skrivas inom fyra år eller
motsvarande tid. Och försörjningskravet ska bort, tycker han.
Folkpartiet förespråkar ökade resurser för att komma tillrätta med
doktorandtjänsterna som idag är på tok för få.
Socialdemokraternas svar på samma fråga är diffust:
– Med målmedvetna satsningar kan vi öka antalet disputerade ytterligare, säger
Samuelsson.
Vid närmare eftertanke kanske det inte är så konstigt att studentfrågorna inte
skapar feta rubriker. På den politiska arenan gör sig dementa Sigrid på
vårdboendet och även företagaren Khaled som drunknar i krångliga regler bättre.
Och för få undervisningstimmar eller urholkade fakultetsanslag hör knappast till
"dagens klo" på redaktionerna.
Studenter är helt enkelt inte så bildmässiga eftersom högre studier fortfarande
ses som en angelägenhet för den unga, vita och barnlösa medelklassen – knappast
en utsatt grupp i samhället.
Men hur var det nu igen med den sociala snedrekryteringen? Varför är en
akademisk examen fortfarande en klassfråga?
– Riksdagens revisorer fastslog i våras att A-studenter nuförtiden har lika lite
lärarkontakt som B- och C-studenter hade tidigare. Det hotar nya studieovana
grupper som kommer till högskolan och inte får det stöd de behöver, säger Ulf
Nilsson.
Alltför välbekanta visioner
Oppositionens främsta slagträ i utbildningsfrågor är att regeringen sägs tillåta
sjunkande kvalitet för att uppnå sitt mål att hälften av varje årskull ska
påbörjat högskolestudier när de fyller 25 år. Nyligen kom Högskoleverket, på
regeringens uppdrag, med ett förslag på sänkta intagningskrav. Framförallt
gäller det matematik, fysik och språk. Enligt vissa är det ett nödvändigt ont om
tillräckligt många ska kunna komma in.
— Har du hört om det där? Det är ju inte klokt och det gynnar ingen!, säger Ulf
Nilsson indignerat.
Även socialdemokraternas visioner klingar bekant.
– Basen har vi lagt med ett mer generöst studiemedel och den kraftiga
utbyggnaden av högskoleplatser, säger Samuelsson.
En ökad rekrytering från alla samhällsgrupper har i decennier pekats ut som
kärnpunkten i ett vitalare universitet och mer demokratiskt samhälle. Kanske är
både David Samuelsson och Ulf Nilsson de bästa exemplen hur planerna fungerat i
praktiken. Visionerna förmedlas alltjämt av två etniskt svenska män i sina bästa
år.
Det verkar med andra ord vara som vanligt. Både i samhället och i politiken.
