Nu är det val. Glada människor i alla åldrar och kulörer ler mot oss från
påkostade valaffischer. Men affischerna ger inte en sann bild av partiernas
faktiska uppsättning. Snarare är de en fasad för politisk korrekthet.
Lundagård har träffat två unga kandidater till kommunfullmäktige och diskuterat
representationen på listorna. Den ena tycker att man måste kämpa för att
representationen ska bli bättre. Den andra tycker att det är upp till var och en
att engagera sig.
– Det finns ett stort hål i partierna som måste fyllas.
Det anser Maria Günzel som är 31 år och står på socialdemokraternas lista till
kommunfullmäktige i Lund.
När Maria Günzel gick med i socialdemokraterna sänkte hon genomsnittsåldern
rejält. Hon fick stort utrymme och hon tror själv att det delvis beror på hennes
ålder.
Ingen specialist
– Jag ses som ungdom trots att jag är över trettio år, skrattar hon.
Det kan tyckas konstigt att någon som är över trettio anses vara ungdom, men med
tanke på att mer än hälften av alla som är nominerade till kommunfullmäktige i
landet är över femtio år, är det inte så underligt.
Sämst representerade är de mellan 18 och 29 år. Det visar en undersökning som
Statistiska Centralbyrån har utfört på uppdrag av Sveriges Radio. Lund skiljer
sig inte märkvärt från övriga landet.
Det märks att det är integrationsfrågorna som Maria Günzel brinner för. När
frågorna sträcker sig bortom segregationsproblematiken är det inte samma glöd i
svaren. Maria erkänner också att hon inte är en specialist på alla frågor. När
jag ställer vissa specifika frågor hänvisar hon mig istället till
partiprogrammet. På det sättet skiljer hon sig från traditionella politiker som
alltid har svar på tal. Med sitt engagemang för integrationsfrågor utgör hon en
bra tillgång som partiet vet att värdera.
– Jag känner nog hela tiden att jag antar en invandrarroll, säger Maria. Man
blir den perfekta invandraren, någon som inte passar in på fördomarna. Men jag
har inget emot det om det innebär att folk lyssnar på en.
En dubbel process
För närvarande jobbar hon som demokratiambassadör för Socialdemokraterna och
försöker få fler att rösta, särskilt invandrare. Nationellt har partierna
lyckats dåligt med att presentera kandidater med annan etnisk bakgrund. Centern
har lyckats sämst, enbart 2 procent av deras kandidater till kommunfullmäktige
är födda utanför Sverige medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lyckats bäst
med över tio procent.
– Integration är en dubbel process men det har fallit bort, säger Maria Günzel.
Man tror att det bara är folk med annan bakgrund som ska integreras. Som svensk
måste man också acceptera att invandrare kommer hit och ska integreras.
Invandrarfrågor ses ofta som något som enbart rör invandrare. Politiker som har
en annan etnisk bakgrund får ofta epitetet "invandrarpolitiker" och förväntas
representera allt ifrån latinamerikaner och kineser till araber och engelsmän.
Oskar Krantz kandiderar för folkpartiet och anser inte att Marias mission för
att få fler unga eller invandrare att rösta är nödvändig.
– Alla borde engagera sig men det är upp till var och en, säger Oskar Krantz.
Själv är han rullstolsbunden sedan 1998 och är van vid att folk placerar honom i
fack.
– Jag hamnar antagligen i kategorin "handikappade" men jag är inte särskilt
intresserad av handikappsfrågor. Man behöver inte tillhöra en speciell grupp för
att kunna förstå vilka frågor som är viktiga för just den gruppen. Det viktiga
är att ha kunskap och empati. Politikerns uppgift är att vara generalist.
Vem representeras?
Trots att Oskar säger sig vara emot att placera in folk i fack använder han sig
av det i sin valkampanj. På Oskars hemsida kan man läsa att han vill bli
Sveriges förste rullstolsbundne riksdagspolitiker.
Det är kanske det som är pudelns kärna: vi röstar på en stereotyp – på Oskar
Krantz (fp) handikappad och ung eller Maria Günzel "modern svenska". De lyfts
upp på guldtron av partipolitikerna som behöver unga skyltfönster för en
nygammal blockpolitik.
Frågan är om vi som studenter blir mer representerade bara för att det sitter en
ung i kommunfullmäktige. Till exempel pluggar Maria Günzel medicin vid Lunds
universitet, men det är inte studentfrågorna som står högst på
prioriteringslistan. Det här bottnar bland annat i att Maria nästan dagligen
möter fördomar.
– För mig personligen är integrationsproblematiken ett större problem i mitt liv
än studentperspektivet, trots att jag har varit ensamstående mamma under min
studietid.
Liksom Maria är det inte studentfrågorna som ligger Oskar varmast om hjärtat.
Han ser faror med fenomen som studentpartier och pensionärspartier som
representerar särintressen.
– Är man engagerad i studentvärlden så ser man inte att det finns någon annan
grupp som har behov. Man måste se till helheten.
När jag frågar Maria och Oskar om det bristande intresset hos unga så får jag
till svar att politiken har fått ett dåligt rykte och att många känner att de
inte kan påverka.
Unga, engagerade
Känns det igen? Förmodligen, det är inga nya slutsatser. Snarare är det argument
som likt ett mantra upprepas i diskussionen om varför unga inte vill engagera
sig i partipolitiken.
Men faktum är att det finns unga som engagerar sig, såväl i de traditionella
politiska partierna som i de nya rörelserna som har växt fram.
I det traditionella partierna kanske de presenteras som "ungdomspolitiker",
"invandrarpolitiker" eller "handikappolitiker" men de har ändå tagit sin plats
på den politiska arenan. Och de förändrar bra mycket mer än de låtsasmänniskor
som ler mot dig från valaffischen.
