300 000 studenter omfattas av föreningstvånget. Ett tvång som strider mot de
demokratiska friheterna. Denna kollektivanslutning måste omgående avskaffas,
skriver två insändarskribenter.
Att själv få välja vilken eller vilka föreningar man önskar vara medlem i borde
vara en grundläggande demokratisk frihet. Enligt Artikel 11 i Europakonventionen
har också var och en föreningsfrihet och på samma sätt som yttrandefriheten har
föreningsfriheten en negativ motsvarighet, det vill säga rätten att stå utanför
en förening.
I Sverige förvägras emellertid mer än 300 000 studenter i dag denna självklara
rätt. Det är ett nu elementärt anständighetskrav att denna kollektivanslutning
omgående avskaffas.
Det är inte rimligt att studenterna påtvingas ett föreningsmedlemskap mot sin
egen vilja.
Detta är en principiell fråga. Men kårobligatoriet medför även en rad
negativa konsekvenser på det praktiska planet. Kårobligatoriet omöjliggör i dag
en fungerande studentfacklig verksamhet. Eftersom kårmedlemskapet är
obligatoriskt och studentkårerna kan
tvångstaxera studenterna föreligger inte någon press på kårerna att göra sådant
som studenterna tycker är värt pengarna. Detta är ytterst beklagligt.
En fungerande studentkår skulle kunna vara en viktig röst för studenterna
och ha mycket betydelsefulla funktioner i framför allt studiesociala sammanhang.
Kårobligatoriet upphäver dock som bekant studentkårernas legitimitet som
företrädare för studenterna.
Om studentkårerna trots allt skulle vara så bra i dag som en del kårföreträdare
påstår, så borde väl studenterna vilja vara med i kåren även om medlemskapet var
frivilligt? I dag blir dock studentkårerna precis som alla andra icke
konkurrensutsatta monopol i samhället allt mindre effektiva och samtidigt
alltmer kostsamma. Ett avvecklande av kårobligatoriet är således inte bara
principiellt nödvändigt, utan skulle även ge det organiserade studentfackliga
arbetet en välbehövlig vitamininjektion. I dag är som bekant valdeltagandet i
kårvalen oftast exceptionellt lågt, vilket är ett tydligt tecken på studenternas
svaga intresse för studentkårerna.
Maria Malmer (m)
Henrik Kvennberg (m)
