Det finns ett tydligt inslag av genusdebatt i den pågående diskussionen om män
och kvinnor på spexscenen.
Denna infallsvinkel riskerar dock att motverka sitt eget syfte, samtidigt som
den lägger en dimridå över kulturyttringars rätt till sin egen form – och
möjligheterna att skapa en ny.
Den feministiska filosofen Wendy Browns bok States of Injury – Power and Freedom
in Late Modernity (Princeton, 1995) pekar på hur givna identiteter (till exempel
kön, etnicitet, sexualitet) fungerar som ”input” i det samhälleliga maskineriet.
Dessa inputs skapar maktojämlikheter, ty dessa identiteter är inte enbart
formella, utan också sociala kategorier med
olika position och värde.
Försöker man häva detta ojämlika tillstånd genom att kräva vissa typer av
juridisk särställning (till exempel för den sociala gruppen ”kvinna”), förstärks
den ojämlika situationen, ty den sociala kategorin har blivit ännu mer utmejslad
som ”svag” och ”offer”.
Där har Wendy Brown flera radikala feministiska filosofer med sig. Bland andra
Sandra Lee Bartky, som
beskriver faran i en så kallad systematisk asymmetri, i vilken kvinnor tenderar
att lägga sig till med ritualer av självförminskande genom att spela med i det
manligt dikterade spelet (Femininity and Domination – Studies in the
Phenomenology of Oppression, Routledge 1990).
Båda dessa feministiska filosofers lösning är en starkare kvinnlig
autonomi, där en av ingredienserna är att skapa
egna forum. Således, genusperspektivet är komplext och svåröverskådligt. Höjer
man inte blicken tillräckligt, riskerar man att ”skjuta budbäraren istället för
avsändaren”.
Ett krav på att männen skall blandas upp med kvinnor på spexscenen, uttryckt
genom någon form av dekret eller regel, synes därför endast förstärka och
fördjupa den struktur som kritiseras.
Är det då ett föreningsdemokratiskt problem utifrån någon form av mans-
dominans inom föreningarna? Knappast, då samtliga spexföreningar har en tämligen
god blandning av män och kvinnor
inom sin organisation – stundom även på de högsta posterna.
Detta för över frågan till ett kultur-
yttringsperspektiv. Lundaspexet och Toddyspexarna bedriver, som ett resultat av
ett aktivt val inom föreningen, en kulturverksamhet som per definition
implicerar enbart män på scen.
Detta synes mig inte märkligare än att exempelvis Ordkonst slår vakt om språkets
fascinerande uttrycksmöjlighet, och därmed vänligen men bestämt skulle avvisa de
som istället önskar uttrycka sig via film-mediet.
Eller att en poesiförening anordnar aftnar för poesideklamering, men inte
tillåter vältaliga marknadsförsäljare på estraden.
Tvärtom, det skulle snarast vara ytterst antastligt om någon utomstående skulle
ge sig själv mandat att diktera hur föreningens kulturyttring skall ske.
Historien har dessvärre visat upp exempel på hur kulturyttringar då kan
omvandlats till ett lydigt redskap för särintressen och maktfullkomlighet.
Däremot, och detta är oomtvistligt, äger föreningen rätten att, inom
ramen för den demokratiska beslutsprocessen, ändra på sin egen
kulturyttringsform.
Vem som helst inom föreningen kan framföra sådana förslag, vilka har att tas
eller förkastas. Ett exempel på detta är Knaustus (1958), då en ny spexform med
kvinnlig huvudrollsinnehavare såg dagens ljus, och samtidigt introducerade
begreppet ”pjäx”. I början av 80-talet valde Spexföreningen Jesper att helt
anamma denna form.
Toddyspexarna föredrar att hålla fast vid sin konstform. Då har vi bara att
respektera detta.
Detta innebär dock inte att det saknas lösningar, om man nu representerar
en annan smakinriktning. Ty, det står var och en fritt att inspireras av
yttringen i övrigt, och skapa en ny kulturyttring.
Ett utmärkt exempel på detta är Boelspexarna. Deras initiativ är en konkret
markering av ett ställningstagande mot mansdominansen på scen – men utan att
kräva kväsning av densamma. Mångfalden har ökat, konsten utvecklats – och
respekten för kvinnlig humoristisk scenkonst har förstärkts påtagligt.
Det aktuella problemet är alltså inte en relevant genusfråga. Det förekommer
heller inte några föreningsdemokatiska övertramp. Kulturyttringen är vald av
respektive förening. Det står också var och en fritt att skapa en annan,
alternativ kulturyttring.
Så, en stilla undran är egentligen – vari ligger problemet?
Pål Wederbrand
Ständig sekreterare i Uarda-Akademien.
magisterstudent vid
institutionen för praktisk
filosofi. F d Jesper-, Toddy- och Lundaspexare, Edil,
SAU-förman mm.
