”With a laziness of a circus,
before or after the
performance.”
Stämmorna sluter sig alltid inom sig själva.
Alltid denna halka,
som släpper in oss i en efterklang med ett kort minne
för värme och rymd.
Klangen – med ett minne sordinerat och slutet,
ett förflutet med en alltid lika hårdhänt frost på sina händer.
Det är klangen före och efter,
vad som ligger däremellan får vi själva fylla i.
Men det är en snål klang: Utrymmet är inte större än
gatlyktans ljuskägla en kväll med drivsnö i luften.
Där, inuti ljusgården – där och då och ingen annanstans –
finns fristen som tilldelats oss.
Men hur ser fristen ut?
Det är var och ens ensak, vi får själva fylla i:
Du har din, jag har min.
Så vi fyller i:
"Me Tarzan, you Jane."
"Me Sharon, you Hope."
Jag har min:
"Ikläd dig mig som skydd för vinden, för
vintern, för vad som komma skall
– för det som redan är här."
citatet är hämtat från Stina Nordenstams Circus.
