På plats 7/2 Biskopshuset:
Vem styr forskningen? Avslutande paneldiskussion.
Arrangörer: Avdelningen för Idé- och lärdomshistoria och Fysiska institutionen.
De naturvetenskapliga och tekniska disciplinerna blir alltmer beroende av
resurser från näringslivet. Samtidigt kräver politikerna snabba resultat som
främjar tillväxten.
– Alla politiker vill leverera till väljarna och väljarna vill ha välstånd, sa
Majléne Westerlund Panke, ledamot i riksdagens utbildningsutskott, på ett
symposium om forskningsstyrning.
Den ekonomiska situationen för forskarna vid landets universitet och högskolor
är kärv. Trots att både stat och näringsliv satsar miljardbelopp, i hopp om
framtida avkastning, är det inte tillräckligt.
Kåre Bremer från Vetenskapsrådet tycker att det svenska forskarsamhället är
överdimensionerat och kräver självsanering.
– Prefekterna får en pott pengar som de anställer folk för. De i sin tur ska
jobba för att få in ännu mer forskningspengar. Det finns för många forskare i
relation till resurserna, säger han.
De snäva ekonomiska ramarna gör konkurrensen om medlen till en kamp om att bäst
uppfylla olika aktörers kriterier för intressant forskning. Att locka
näringslivet att lätta på börsen kräver i första hand idéer som kan omsättas i
lukrativa produkter. Men när de statliga resurserna sinar kan beroendet av
företagen utvecklas till en återvändsgränd för den akademiska autonomin.
– Man måste alltid ställa frågan ”varför betalar min motpart för denna
samverkan?”, säger Håkan Wennerström, professor i fysikalisk kemi i Lund.
Uppdragsgivare låter ibland visa vilka resultat de vill ha.
Han tycker att forskarna riskerar att göra sig drängar för kapitalet om inte
staten garanterar deras ekonomiska oberoende så att de kan vägra att bli styrda.
– Skälet att samarbeta med företag får aldrig vara bara resurser. Det måste ge
nya kunskaper också, säger han och tillägger:
– Akademikerna måste stå starka själva. Annars blir vi sprattelgubbar.
Inte heller skattebetalarnas pengar är någon garant för att forskningen förblir
fri. Vetenskapsråden som fördelar forskningsmedlen anklagas ofta för att vara
politiserade och satsa på ”trendforskning” eller på instrumentella projekt i
samhällsnyttans tjänst.
Kåre Bremer säger att staten bör ta ett större ansvar för nyfikenhetsforskningen
som inte platsar i prestigefyllda sammanhang som till exempel
vetenskapstidningarna Nature eller Science.
– Jag tycker inte om öronmärkning av pengar. Det är ofta i de otrendiga områdena
som framtidens upptäckter finns.
Men symposiets politiske representant generas inte över kravet på nyttiga
resultat. Trots den välkända akademiska indignationen över politikernas vilja
att detaljstyra resursfördelningen, är Majléne Westerlund Panke tydlig.
– De som lämnar ifrån sig pengar förväntar sig leverans och det är politikerna
som levererar pengar, säger hon frankt.
Hon tror inte att det utgör någon fara att de vitt skilda kulturerna mellan
politiken, näringslivet och universitetet överskrids och blandas. Tvärtom behövs
det mer kontakt – men i det tysta.
– Vi behöver föra samtal utanför media så att vi kan vara ärligare och rakare,
säger hon.
Samtidigt gör Majléne Westerlund Panke också anspråk på den mer akademiskt
rumsrena linjen.
– Långsiktigheten måste lyftas fram som norm. Grund- och nyfikenhetsforskning
kan inte prestera snabbt.
Kåre Bremer replikerar:
– Trevligt att höra det där från riksdagen, säger han. Vi upplever däremot att
trycket på att hitta på nya saker har stigit markant de senaste åren.
