En fredag på engelska

Efter fem minuter på Västgöta nation framträder den första killen som försöker imponera på mig genom att dansa mot mig bakifrån.

Häng med Lundagård på fest med utbytesstudenter.

Egentligen utspelar sig inte denna fredag på en fredag, utan på en onsdag. Detta eftersom jag hört att det är på onsdagarna som alla utbytesstudenter intar Västgöta nation och festar som om det vore 1999.

Kvällen inleds på en av de omtalade korridorerna på Sankt Lars. Mitt sällskap består av ett glatt gäng amerikaner och européer av varierande nationalitet.

Min förutfattade mening om att utbytesstudenter är betydligt mer givmilda än svenskar när det kommer till att dela med sig av alkohol visar sig vara sann.

Redan en minut efter att jag trätt in genom de mentalsjukhusbreda dörrarna till köket sitter jag med en öl i handen. Innan vi beger oss till VG:s erbjuds jag också Southern Comfort och någon litauisk alkoholhaltig vätska som luktar Jägermeister men enligt uppgift smakar honung.

– Du måste prova, säger flaskinnehavaren uppfordrande.

Jag passar.

Vilket förmodligen är otroligt klokt. Att dricka mycket känns som en kass idé med tanke på standarden på toaletterna.

Trots mitt mogna beslut att hålla igen drickandet kommer jag ändå senare på kvällen ångra att jag inte tuffade till mig. Att jag inte låtsades vara på en vägtoalett invid Autobahn i slutet av 80-talet och bara gick och kissade när jag var på Sankt Lars.

Men det vet jag inte om än.

Under förfesten ägnar sig Jay, en av de längsta killar jag någonsin sett, åt att försöka skrämma upp mig som aldrig tidigare varit på Sankt Lars. Han hävdar att han vaknade av att det satt en flicka på hans säng de tre första nätterna när han flyttat in.

– Men sedan försvann hon eftersom jag började dricka riktigt mycket, säger han och skrattar.

Men min fördom om att utbytesstudenter super skallen av sig så fort de får fem minuter över kommer lite på skam. Förfesten är en städad historia där till och med en tysk nykterist deltar.

Vad är det här för något? Ska det inte bli mer action?

Jodå.

Amerikanen Griffin som är bussig nog att agera min guide i utbytesstudentsdjungeln berättar att han, tvärtemot vad jag trott om alla utbytesstudenter, normalt inte hänger på VG:s flera gånger i veckan.

– Jag har bara varit där en gång tidigare, säger han och får mig att undra om han verkligen är utbytesstudent eller bara en poser.

Efter en hel evighets köande som lett till att jag tappat all känsel i mina tår och är seriöst orolig över att jag ska kissa på mig kommer vi äntligen in på VG:s strax innan 00.30. Jag är dödstrött och hela min kropp kämpar emot och vill bara gå och lägga sig.

Vilka sena vanor de har, de här utbytesstudenterna! Eller är det jag som börjar bli gammal?

På VG:s är stämningen hög och musiken inte alls vad jag väntat mig. Varför jag trott att stället skulle spela något i stil med Ibiza Hits 2005 har jag egentligen ingen aning om, men det säger troligen mer om mig än något annat.

Dansgolvet är dock inte ett alternativ, utan jag och en ny schweizisk bekantskap rusar i väg för att hitta toaletterna.

Men varför i hela friden är det glasrutor mellan toalettbåsen?

Trots att jag några sekunder tidigare oroat mig för att jag eventuellt skulle behöva åka hem och byta byxor, får jag tillstå att det är otroligt svårt att kissa när man har fri insyn till båset bredvid. Slutligen intalar jag mig själv att jag faktiskt inte är ett barn längre och det går vägen.

Fantastiskt lättade tågar vi till dansgolvet där mina nya killkompisar redan fått i gång dansen. Jag hade väntat mig Dirty Dancing-moves. Jag blir inte besviken.

Bara obekväm.

Själv dansar jag min allra stelaste svenska dans och oroar mig mest för att jag ska slå ut framtänderna – risken att någon ska råka slå upp ölflaskan i munnen på mig är på grund av trängseln tämligen överhängande – eller att jag ska få ett epilepsianfall av det vita, blinkande ljuset. Jag tvingas blunda för att inte bli åksjuk.

Det är inte en hit att tvingas se ut som en diggande Stevie Wonder.

Efter en timme i lokalen kapitulerar jag. Förbi av trötthet tackar jag vårt gäng för kvällen.

– Men vi ska ha efterfest, skriker de över musiken.

Jag passar med hänvisning till att jag ska upp klockan sju följande morgon.

Det ska förmodligen de också.

Men det verkar de ha glömt bort.