I klubblivets kulisser

- in Kultur & Nöje, Reportage
@Lundagård

Slabbens tid är förbi. Klubb är det nya svarta och electro det nya rock. Martin, Sandra och Ozzy är tre studenter som bestämde sig för att styra upp fredagskvällarna i Lund. Följ med när en ny klubb kommer till nationsvärlden.

Sandra Michelson och Martin Thoran har precis ätit upp sin pastagratäng. Det är torsdag och klockan börjar närma sig ett när de tar varsin klump geggig äppelkaka till efterrätt på Västgöta nation. Det är en helt vanlig nationslunch sånär som på en detalj. Det är nämligen där – mellan pastagratängen och äppelkakan – som idén föds.

När Martin och Sandra går från Västgöta nation är februarisolen redan på väg ner från himlen. Att Sandra exakt 57 dagar och 7 timmar senare ska öppna sin första klubb har hon ingen aning om, men vägen dit har precis börjat.

3 april.

– Vi har alla velat ha en klubb ända sen vi var små, berättar Sandra Michelson.

Det har gått en månad sedan lunchen på Västgöta nation. Sandra sitter och fikar på Emmas café vid Lilla Fiskaregatan. Hon och Martin har fått tillskott av Azadeh ”Ozzy” Alian som brukar göra programmet Electron tillsammans med Sandra på Radio AF. Tillsammans ska de tre, som aldrig tidigare haft en klubb, nu försöka starta en electroklubb. Och de har redan kommit en bit på vägen – de har ett namn.

– Ja, namnet, det är en hel historia bara det, säger Ozzy och skrattar.

– Vi hade en rysk-period, säger Sandra.

– Och en fransk. Och en ”the”-period. Och en ”total”-period, fyller Ozzy i.

Namn som The Riot och Electro total fick stå tillbaka. I stället har de bestämt sig för Blackout.

– Vi har lätt lagt sju timmar på att diskutera namn. Men vi har fått positiva reaktioner på Blackout så det blir nog bra, säger Ozzy.

Eftersom Sandra bland annat pluggar journalistik har de bestämt att hon ska hålla i mediekontakterna.

– Jag har ringt till Metro, bryter hon in.

– Dygnet runt då? Frågar Ozzy.

– Ja, men jag blir bara bortkopplad hela tiden.

Ett annat steg i marknadsföringen, vilket nästan måste ses som obligatoriskt, är att de startat ett Facebook-event satt till den 25 april då man tror att klubben ska bli av. Hittills, tre veckor innan premiären, har 56 personer där bekräftat att de ska komma.

– Men det är många awaitning reply. Så länge de inte tackat nej så, säger Ozzy.

– Vi börjar inte hispa för det, fyller Sandra i.

– Så länge det inte ser likadant ut dagen innan, säger Martin.

En berättelse måste ha en början och ett slut. Men verkligheten är aldrig så enkel som när den ska återberättas. Berättelsen om klubben Blackout börjar i det här reportaget med en geggig äppelkaka på Västgöta nation för tre månader sen. Det behöver den inte göra. Berättelsen om klubben kunde ha börjat långt tidigare.

1988 fanns visserligen Club Soda på Helsingkrona men det bör snarare räknas till kategorin studentikos humor än klubbambition. Men sex år senare, fredagen den 9 september 1994 startade Urban Jürgensen Klubb Indigo på Blekingska nationen. Samma kväll var det som vanligt slabb på Malmö nation. Slabbet hade under lång tid haft ett stadigt grepp om Lunds nattliv. Slabb beskrivs enkelt som discomusik och sprit i sjaskiga lokaler, helt utan pretentioner att vara någonting mer än det.

Men någonstans där, i mitten av nittiotalet, började slabbkulturen knaka i fogarna.

– Blekingska hade dåligt rykte och ingen orkade ta sig dit, folk är ju lata i Lund. På fredagarna var det en klubb med mainstream-musik som det gick väldigt dåligt för. Vi insåg att om folk skulle orka komma till Blekingska var vi tvungna att nischa oss, berättar Urban Jürgensen.

Den impopulära mainstreamklubben Club Mozart ersattes av Klubb Indigo och folk börjarde i allt större utsträckning sätta sig på cykeln för att trampa ut till Blekingska.

– Slabb sa vi nog om de ställen där musiken inte var så viktig. Lunds, Malmös, Göteborgs men så är det väl än i dag?

På Lunds väg mot att bli en klubbstad finns det en nation till som det är svårt att undvika. 1996 – samma år som Brainpool, Alphaville och Broder Daniel spelar på Urban Jörgensen Indigo – startar Smålands klubben Planet Smålands. En av dem som är med och drar igång det hela är dåvarande danskommissarien David Andersson, nu mer känd som en av två dj:s i duon Punks Jump Up. Han står bakom skivspelarna och värmer upp den omtalade kvällen när Chemical Brothers är huvudakt under Lundakarnevalen 1998.

– Det var precis efter andra plattan och de var verkligen på topp. Bandbokaren Lisa satte upp handritade planscher som marknadsföring. Men det blev ändå kö runt hela kvarteret. Folk åkte ner från Stockholm för att komma till Smålands, berättar David Andersson.

Inspirationen till Planet Smålands kom främst från musikscenen i London.

– Vi försökte introducera grejen med en dj som artist och inte bara som en levande jukebox. Dansmusik har alltid varit en svår grej i Sverige.

Den 24 april i år åkte David Andersson från London där han nu bor tillbaka till Smålands som inhyrd dj på klubben Discobedience

– Det känns som att man fortfarande försöker lära upp folk att förstå grejen med dansmusik i Lund. Å andra sidan är det en helt ny generation nu och vi hade ett otroligt bra gig, så det finns hopp.

8 april. SMS från Sandra Michelsson: “Ville bara meddela att postern är färdig, vi firar även över 100 confirmed på FB!”

Martins kompis har designat posters till klubben, som nu helt säkert ska äga rum den 25 april. Vad få personer lär lägga märke till är att personerna som finns på affischen är just Sandra, Martin och Ozzy.

– Man kan verkligen beskylla oss för hybris, konstaterar Ozzy och skrattar.

Vi sitter i hennes bil, som blivit lite av den officiella Blackoutbilen på väg till Delphi.

– Nu ska hela stan täckas med affischer, säger Martin från framsätet.

På vägen upp diskuteras vad som skiljer en klubb från ett vanligt uteställe. Både Martin och O

– Om de bara beställer en öl, ta en Caztle, det tjänar nationen mest på.

Martin frågar om jobbarna undrar något.

– Får man dricka, undrar jobbaren Joel.

– Nej, det får man inte. Tillståndsenheten har blivit hårdare, svarar Marzzy menar att det krävs något mer än musik och alkohol. De har själva funderat på vad de kan göra för att skapa rätt atmosfär. Att klä in dj-båset i tyg eller att använda armband i stället för stämplar, men de har ännu inte kommit fram till något som känns hundraprocentigt.

– Men vi tänkte spela musik ut i kön från ett av rummen på Sydskånska, avslöjar Ozzy.

Vid den första anslagstavlan bestämmer sig Martin och Ozzy för att affischera över Västgöta nations reklam för klubben Metro.

– Den är ju varje onsdag. Vi kör bara nu, människor behöver bli upplysta om det här, förklarar Ozzy.

23 april. Markus Ebbinghaus, kurator på Sydskånska, sitter i en vit soffa utanför nationen och konstaterar att det kommer att bli en stressig premiärkväll för Sandra, Martin och Ozzy.

– Det kommer att bli smockfullt.

För nationerna är lyckade klubbar med många besökare inte bara ett sätt att förgylla studenternas fritid. Det är också nationens viktigaste inkomstkälla.

– Runt 75 procent av våra intäkter kommer från nationens klubbar, inträdet är det som vi tjänar mest på. Men sen finns det så mycket kostnader runt klubbarna också: vakter, ljud, ljus, toapper det blir mycket pengar i slutändan.

Det är just festverksamheten och framförallt musiken som fått in Markus Ebbinghaus i nationslivet. Han började på Sunset på ÖG:s. Sen följde en rad uppdrag: Danskommissarie på Smålands. Ansvarig för jazzklubben Foxen på Sydskånska. Ansvarig för dansen i AF-borgen under karnevalen. Ansvarig för Svartklubben på Sydskånska. Och till sist kurator.

Efter sex år i lunds nattliv har han börjat få en annan syn på fester än den vanliga besökaren.

– För mig är det coolt att se det arrangörsmässiga. Jag tycker att schlager är värdelöst men Helsingkrona gör ett jäkligt bra arrangemang med Schlagernatten, det är påkostat och genomtänkt.

En klubb som han däremot inte ger mycket för är Smålands Cheap Saturday.

– Det är ett typiskt slabb. Visst, beslutet att starta klubben togs i en svår tid, men det är fan bakåtsträvande.

När Sandra, Martin och Ozzy först presenterade sin idé för honom var han inte heller särskilt imponerad av planerna.

– Den ursprungliga idén var inte så genialisk. De hade inget namn, de hade aldrig arrangerat klubb innan, de ville bara ha en klubbkväll. Men de hade den sköna naiviteten som man behöver och deras entusiasm var helt enastående att se.

Fem timmar till öppning. Nervositeten ligger inte i luften. Det är för mycket som ska ordnas först. I Sydskånskas festlokal är det tomt och ljust och det känns just som den källare det är. Sandra och Ozzy står vid den lilla baren i källaren och pratar om att skriva in kompisar på gästlistan.

– Har du dina personnummer, frågar Ozzy.

– Men jag tror inte att vi fick, svarar Sandra i låg ton.

När Markus Ebbinghaus dyker upp avslutas samtalet kvickt.

– Vi tar det sen, säger Ozzy tyst.

Markus har glada nyheter att berätta:

– Malmö nations kurator tänker skippa T-bar för att komma hit, avslöjar han.

– Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för Malmö nation, svarar Ozzy snabbt.

Det mesta börjar lösa sig men orosmolnen finns fortfarande där. Två jobbare har hoppat av och de kommer att vara kort om folk samtidigt som det ser ut att komma riktigt många besökare. Men inte nog med att de har besökarna att tänka på, de ska också ta hand om Tobias ”Babyman” Hansson och David ”Kocky” Åström som ska vara dj:s.

– Babyman ska sova på mitt rum. Vi har lagt en chokladbit på kudden och vikt toapappret som de gör på hotell, berättar Ozzy.

Två timmar till öppning. Martin, Sandra och Ozzy har samlat de fem jobbarna för att gå igenom kvällen och peppa jobbarna.

– Det är alltså första kvällen vi kör, det kommer ni att kunna skryta med, säger Martin.

Genomgången forsätter runt i lokalen. Vid lilla baren förklarar Martin öl-logiken.tin.

– Är det någon sexa, frågar Joel.

– Nej, men någonting säger mig att det kan bli efterfest i huset och sen har vi tacksittning 17 maj.

Tillståndsenheten. Ett ord som de flesta människor mycket sällan kommer i kontakt med i sitt dagliga liv. Om man inte bor i Lund förstås. Av någon anledning verkar det som om antalet gånger ordet tillståndsenheten används per capita i Lund är högre än i någon annan svensk stad.

Traditionen att ha en sexa med jobbarna i nationens lokaler efter stängning har hängt med länge. Höstterminen 2005 händer så någonting. Plötsligt börjar möjligheterna till en sen efterfest med gratis sprit att sina. Det är tillståndsenheten som granskat ett antal nationer och ställt ett ultimatum: sluta med sexorna annars ryker tillståndet. Men tillståndsenheten saknar i själva verket någon direkt bevisning om förekomsten av sexor. Ändå börjar de försvinna en efter en, också beroende på att flera nationer tröttnat på en alkoholkultur som sliter hårt på aktiva och tjänstemän. Att sexorna i princip försvunnit bildar, tillsammans med andra händelser under 2000-talet, som vita löner till kuratorer och senare mellanfestens död, ett mönster. Nationslivets professionalisering.

En timme till öppning. Ozzy står utanför entrén och testar tillsammans med Max hur det låter när de spelar musik från hans rum mot den plats där det förhoppningsvis snart ska bildas en kö. Datorhögtalarna ger ifrån sig en imponerande volym.

– Ni får inte spela musik här, säger en av vakterna plötsligt.

– Men Markus har sagt att det går, svarar Ozzy.

– Det förstår ni att det inte går att spela här, det är redan klagomål på ljudnivån, man kan inte spela musik rätt ut sent på kvällen, säger vakten.

Ozzy fortsätter att argumentera:

– Men när måste man sluta spela då, frågar hon.

Vakten pekar mot Max och säger med hög röst.

– Du får stänga dörren nu!

Inte heller det som Sandra och Ozzy viskat om tidigare på dagen fungerar. Det blir nej från Markus Ebbinghaus när de frågar om de kan skriva upp några kompisar som inte är studenter på gästlistan.

En minut till öppning. Det har redan samlats runt 50 personer i kön. Att det inte blivit någon musik i kön verkar inte påverka stämningen. Längst fram står ett gäng tjejer och sjunger ”I just called to say I love you” med varierat resultat.

Inne i lokalen springer Ozzy runt, fram och tillbaka, och letar efter öl.

Är du nervös?

– Nej, nej, hinner hon svara innan hon springer vidare.

Kön har snabbt växt till snart nog hundra personer och gästerna upptäcker att klockan tickat förbi tio.

– Vi vill komma in nu, ropar en tjej till vakterna.

– Klockan är över tolv!

De skakar kedjan som hindrar dem från att komma in och en talkör startar i kön:

– Vad är klockan, scha la la la la la, vad är klockan!

Lund är på många sätt en konservativ stad. När spexet Uarda sätts upp för, bokstavligt talat, hundrade året bör till och med de mest skeptiska inse att studentlivet ofta går på repeat. En långvarig tradition i Lunds nattliv var mellanfesten. Eftersom en stämpel gav förtur i kön på nationerna valde många att helt enkelt gå till nationen tidigt, betala och ta en stämpel, men sen vända i dörren för att gå på mellanfest. Detta gjorde att nationerna ofta var halvfulla eller nästa tomma mellan klockan 22 och midnatt. Samtidigt fick vakterna försöka förklara för de köande att klubben var full trots att lokalen var tom.

Men den 1 november 2005 bestämmer Kuratorskollegiet att en stämpel inte längre ska innebära platsgaranti om man lämnat lokalen. Det tar inte lång tid innan den lundensiska traditionen mellanfesten går i graven.

Men som så ofta när en gammal tradition försvinner tvingar det fram förändring. Nu gäller det för nationsklubbarna att kunna underhålla nyktra gäster. Gäster som lägger märke till taffligt ljud och sjaskiga lokaler – gäster som ställer krav.

Om den hade någon koppling till mellanfestens död är oklart. Men den 3 mars 2007 startade klubben Discobedience på Smålands. Med förebilder som Rumble och Jeriko i Malmö var tanken att satsa på helhetsupplevelsen på ett sätt som klubbarna i Lund inte lyckats med under många år. Lucas Mathisen och Martin Bodesten ville ta dit riktiga dj:s, inte bara ”någon vanlig inhyrd hits-dj”. Klubben startade – men publiken uteblev. Våren 2007 var det inte fullt någon kväll Discobedience. När höstterminen närmade sig oroade de sig för hur det skulle gå, hur många decenier skulle det dröja innan Lund fattade grejen?

Det visade sig gå snabbt. Med hajpade Vicarious Bliss som dj första kvällen på höstterminen var succén ett faktum.

Tre timmar till stängning. I Gärsnäsrummet bakom garderoben sitter Tobias ”Babyman” Hansson och David ”Kocky” Åström. De är kvällens dj:s men ska börja spela först klockan tolv.

– Att spela på en nation är lite grisen i säcken, säger Tobias.

– Vi spelade på Wermlands en gång och det var en enda kille på dansgolvet. När det var 30 minuter kvar kom vakterna och sa åt oss att spela balader.

– Anledningen till att vi ändå spelar på nationer är att man alltid kommer hem med ett minne, säger David.

Att Martin, Sandra och Ozzy är nya i klubbvärlden har de märkt.

– Vi har ju haft mest kontakt med Ozzy, hon är sjukt stressad nu men extremt gullig. Man får känslan av att hon tror att om hon släpper oss lösa så är vi 30 minuter senare i Malmö och dricker öl, säger Tobias

Men de har båda imponerats av Blackoutgängets entusiasm.

– De vill att allt ska vara perfekt, det är den grundläggande inställningen som man måste ha. Men de har nästan verkat mer nojiga för att vi ska fucka up än för att det inte ska komma folk, säger David.

Femton minuter till stängning. Det är i princip fullt med folk på klubben. Martin har sprungit fram och tillbaka i lokalen hela kvällen. Blicken har stundom varit glasartad med uppenbart tunnelseende.

Plötsligt stannar Martin upp för första gången på kvällen. Står helt stilla. Det ser ut som om han står och blickar ut över ett vackert landskap när han tittar på de fulla studenterna i källaren.

Femton minuter senare tänds ljuset.

Fotnot: Fredagen den 23 maj kör klubben Blackout för andra gången. Om klubben fortsätter i höst är ännu inte bestämt.

Text: Viktor Ström

Foto: Jonas Andersson och Elias Björn

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.