Hans köttkokong ska stoppa världssvälten

- in Nyheter
@Ida Ölmedal

Snart kan det vara slut på tortyrliknande djurfabriker och kofisar som smälter polarisen. Rickard Hederstiernas prisbelönta kokong ska odla kött för en lat människa på en tärd planet.

En jord som snart inte klarar av mer, en rasande snabb teknikutveckling och en människa som ogärna ändrar sina uråldriga matvanor. Det var utgångspunkten när Rickard Hederstierna för snart två år sedan började arbeta fram idén till sitt examensarbete, Cocoon. Målet var att vinna Electrolux Design Lab 2009, en internationell tävling för studenter inom industriell design.
– Eftersom Electrolux fyllde 90 år var tävlingsutmaningen att blicka 90 år framåt i tiden och skapa en produkt som fyller de nya behov som framtidens konsumenter kommer att ha, berättar Rickard Hederstierna.
– Under den tiden vet vi med stor säkerhet att jordens befolkning kommer att öka. Vi vet också att våra ritualer när det gäller mat inte kommer att förändras snabbt, eftersom vi haft dem så länge. En del tror att människor kommer att äta piller i framtiden, men det verkar inte så troligt mot bakgrund av vår historia.

Konstgjort för bättre miljö
Av dessa två säkra faktorer i framtidsutvecklingen drog Rickard Hederstierna slutsatsen att mänskligheten står inför en stor matbrist, som gör att toleransen för konstgjorda livsmedel ökar. För att göra produkten mer intressant lade han till ett djärvare antagande om teknologins utveckling, nämligen att forskningen inom 90 år kommer att ha nått så långt att man kan få ensamma muskelceller från djur att föröka sig till en hel köttbit.
– Cocoon fungerar så att man stoppar in ett litet paket som innehåller muskelceller inneslutna i en sorts kakform, ett membran som bestämmer vilken form köttet ska få, säger han.

På paketet finns ett chip, som Cocoon läser av för att anpassa värmen och tiden till rätt sorts kött. När muskelpaketet sedan hettas upp och syre tillförs genom rotation börjar cellerna föröka sig och växa till en homogen bit djurmuskel. När odlingsprocessen är färdig, kyler maskinen ner resultatet. Vips; oxfilé.
– Man låter det växa över natten, och på morgonen kan man plocka ut en rå bit kött, säger Rickard Hederstierna, som inte tvekar över muskelodlingens potential att lösa världsproblemen.

Bland förhoppningarna finns inte bara en kraftig minskning av antalet djur inom köttindustrin, vilket bland annat skulle innebära en vinst i energi och odlingsareal, utan också reducerade transporter eftersom små muskelpaket tar betydligt mindre plats i lastbilar än hela uppstyckade grisar.

De visionerna lyftes också fram av juryn när Rickard Hederstierna kammade hem sitt pris i höstas. Men än så länge är de just visioner. Den prototyp av köttkokongen som nu reser världen runt i Elextrolux regi är bara ett skal, om än ett mycket genomtänkt sådant:
– Eftersom idén att odla kött är provocerande, valde jag runda och snälla former. Cocoon är dessutom genomskinlig, eftersom tekniken att få celler att föröka sig utanför en organism kallas in vitro, inneslutet i glas.

Köttodling på gång
Men den verkliga Cocoon är inte en avlägsen dröm. Åtminstone inte om man får tro Patric Wallin, som forskar inom biologisk fysik vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
– Jag tror att vi kan vara där om tio till tjugo år, säger han.

Patric Wallins forskargrupp, en av ett fåtal i världen som sysslar med köttodling än så länge, kan redan få celler från möss att växa till några gram kött genom att låta dem föröka sig i en vätska bestående av socker och partikelrenat koblod. Det senare innehåller de signalproteiner som får cellerna att föröka sig.

Låter det mumsigt? Det är inte alla som håller med. Vegetarianen är förstås inte helt nöjd med att djurslakten fortsätter för att ta fram konstgjort kött.
– Jag valde att basera odlingen på riktiga muskelceller för att det är mer nyskapande, säger Rickard. Sojaprotein finns ju redan.

Samtidigt har han stött på kritik från andra hållet också.
– Det var en radioshow från Chicago i USA som ringde upp mig och sa åt mig att ge fan i deras biffar.

Text: Ida Ölmedal
Foto: Stina Qvarnström