I samband med att kårobligatoriet försvinner och rätten att besluta om kårstatus överlåts åt universitetsstyrelsen, kräver ledningen för universitetet att det bara ska få finnas en kår per fakultet i Lund. Något som väckt irritation, eller rent av ilska, hos vissa kårpresidier, inte helt utan fog. Dock finns det även tydliga fördelar med fakultetskårssystemet.
Till hösten ska det inte finnas mer än tio kårer i Lund, tycker universitetsledningen. Därför måste Medicinska föreningen och Vårdvetenskapliga studentkåren gå samman till en stor studentkår, liksom Lunds Samhällsvetarkår och Socialhögskolans studentkår samt även Lunds Humanistkår och Teologkåren. Enkelt och bra kan tyckas. Och varför inte? En kår för dem som läser medicin, en för alla samhällsorienterade studenter och en för humanisterna, oavsett om de sistnämnda betecknar sig språk-, religions- eller media- och kommunikationsvetare.
Det största och enda problemet med det här framtvingandet av fakultetskårer är kanske just att det sker under tvång (med undantag för Humanist- och Teologkårens fusion, eftersom de pratat i mer än 15 år om att gå samman). Men vad spelar det för roll att det sker under tvång så länge det som händer är bra?
Lite roll spelar det faktiskt. Inte minst eftersom de här förändringarna inte hunnit bli förankrade hos studenterna, det vill säga de som kårerna har till uppgift att företräda. I en tid då kårerna plötsligt blir beroende av att studenterna ska vilja ansluta sig till dem av egen fri vilja kan det vara riskabelt att genomföra drastiska förändringar, särskilt om dessa saknar stöd hos medlemmarna.
Ett annat skäl att ifrågasätta den korta tidsfristen som kårerna fått på sig att genomföra de här sammanslagningarna är att det kan vara stor skillnad på de olika kårerna som organisationer, såväl strukturellt som kulturellt. Och organisationsförändringar av det här slaget går inte på ett par månader.
Men fördelarna då? Ja bortsett från att det blir tydligare för fakultetsledningen vilka de ska vända sig till för att diskutera studentfrågor (då det i fortsättningen kommer finnas en enad röst som företräder studenterna per fakultet) så blir det också lättare för studentkårerna att organisera en heltäckande utbildningsbevakning på respektive fakultet. Det gäller även studentinflytandet. På till exempel Ekonomihögskolan kommer Samhällsvetarkårens platser i både fakultetsstyrelsen, institutionsstyrelserna (förutom nationalekonomiska) och nämnderna att tillfalla Lundaekonomerna. Tidigare har de två kårerna delat på inflytandet.
Färre och starkare kårer är en fördel, men tidsfristen är för kort. I jämförelse med de strategiska vinsterna, som kan göra det lättare för kårerna att företräda studenterna på ett adekvat sätt, framstår dock vissa hinder på vägen som ganska bagatellartade. Ett exempel är Locus Medici Lundensis där läkarstudenterna ibland käkar lunch och har sina fester. Fastigheten är en donation från Holger och Anna-Greta Crafoord avsedd specifikt åt läkare och blivande läkare. En situation där bara en viss sorts kårmedlemmar har tillgång till alla faciliteter kan förstås upplevas som lite besynnerlig. Men en donation är en donation och den som donerat har moralisk ensamrätt på att formulera villkoren.
Och vad beträffar kårernas existens i Lund, verkar universitetet ha juridisk ensamrätt på att formulera villkoren. Att detta inte är optimalt ur studentfacklig synpunkt råder det ingen tvekan om. Men för den sakens skull behöver inte allt som universitetet kräver vara lika tokigt som det faktum att universitetet överhuvud taget har möjlighet att kräva det. En del krav från universitetet kan till och med vara ganska bra.
