För några dagar sedan såg jag dokumentären Palme på SVTplay och jag vet inte om den faktiskt gav mig något mer förutom mardömmar?
Jag föddes det året Palme mördades och förutom att han var Sveríges statsminister och socialdemokrat, var det inte mycket mer jag visste om honom fram tills jag började Kvarnby Folkhögskola. Där stötte jag på honom igen. Jag fick en cd-skiva av en av lärarna där, med några av Palmes tal på. Efter jag hade lyssnat på dessa tyckte jag att han var en underbar retoriker. Sedan försvann han snabbt ut ur mitt liv och min tankeverksamhet, fram tills nu.
Min mamma och min bff Indy förtäljde mig om svtplays dokumentär och jag var tvärsäker på att jag ville se den. Men såhär i retrospekt vet jag inte om jag verkligen fick ett bra intryck av den. Jag tyckte nästan synd om Palme och hans familj (det kanske var det som meningen?). Hans jobb verkade vara tungt och fruktansvärt motsägelsefullt, och några gånger ifrågasatte jag huruvida han svarade på en fråga med ett svar som han trodde skulle gå hem, eller med ett svar som faktiskt var ärligt och som han verkligen trodde på.
Dock var det inte bara pekka att se den, det framgick bra delar också som exempelvis Palmes otroligt häftiga egenskap att sticka ut ur mängden – han verkade vara en man som inte bara ville chockera men också trodde stenhårt på det han stod för oavsett om ingen annan trodde på det. Palme imponerade på mig på många sätt men jag tycker att hans karriär verkade förstöra honom. Han gick från att vara en rebell till en marionettdocka, det är iallafall den bilden jag får av honom. Speciellt de senare åren.
Den bilden får mig att tänka på många av de starka personligheterna på min gamla folkhögskola (som är en vänster akademi), som även dessa var/är rebeller och suveräna retoriker. Jag var och är fortfarande imponerad av deras glöd och deras motståndskraft, men kommer även den politiska ideologin de tror på förstöra deras avklädda sisu? Jag tror att man kan ha vilka jävla spelstrategier man vill, men ändrar man inte utformning (strukturen) av spelet, så lär spelet ändra en. Man spelar fortfarande spelet. Man är fortfarande bara en spelbricka. Vill man ha en samhällelig förändring tror jag att man bör förändra de strukturerande strukturerna, som Bourdieu så fint kallar det.
Jag menar inte att förminska Palmes insats för Sverige och för demokratin, och det är inte den jag är kritisk emot. Jag hoppas att detta framgår. Jag är kritisk emot att politik korrumperar våra rebeller, Våra eldsjälar. Det är iallafall min uppfattning.
Avslutningsvis vill jag erkänna att jag bör och måste läsa på mer om Palme, och politik i allmänhet även fast jag någonstans på vägen riskerar att bli korrumperad. Detta för att kunna diskutera och förstå ovanstående bättre, dock var jag bara tvungen att dela med mig utav en del av mina reflektioner kring dokumentären om Palme.
T.
ps. Länk till dokumentären: http://www.svtplay.se/palme
ps2. Ytterligare reflektion: Jag tyckte att det var sjukt otäckt att det var Anna Lindh som pratade på Palmes begravning. Jag tror inte att jag behöver förklara varför jag tycker att denna slump är otäck.
