När orden tar slut

Årsskifte i backspegeln och vårtermin i sikte. I gråzonen mellan lov och plugg undrar Lundagårds Helsingborgskrönikör Elin Sivard hur man egentligen hanterar den där så välbekanta prestationsångesten.

Det blir inga insiktsfulla ord om det nya året denna gång. Inga historier från den tid som flytt. Inga anekdoter från metropolen Västerås, min hemstad. Jag kan nämligen inte skriva. Jag vet inte riktigt när det hände. För två timmar sedan? Förra veckan… Eller kanske var det redan för ett år sedan? Har jag någonsin kunnat skriva? Frågorna ekar i mitt huvud. Sedan inser jag. Det är prestationsångesten som är på besök.

Sällan känns väl något så oöverkomligt som de där stunderna när orden sviker. Jag studerar till kommunikatör. Detta borde vara mitt vassaste kort. Men denna gång undrar jag nästan om de helt tagit slut. Orden alltså. Det vore inte så konstigt. En gång i tiden hade vi något som kallades jullov, men det försvann ungefär samtidigt som jag lärde mig dricka kanellatte. Julen 2006.

Det jag istället ägnat mig åt är uppsatsskrivande. Och närmare 90 000 tecken av B-uppsats har satt sina spår. Om någon har svårt att föreställa sig vidden av 90 000 tecken har jag tyvärr inget mer förklarande att säga. Jag hade nämligen samma problem. Men jag kan försöka göra det lite mer greppbart: Dessa 90 000 tecken (låt mig skriva siffran en gång till) utgör ungefär 30 sidors arbete. Ett maraton i skrivande, omformulerande och skoningslöst klippande. Kanske har min hjärna tagit lov först nu? Innan jag förstod vad som hänt.

Det är som att den ena urladdningen följs av den andra. Först kommer julen, julklappshetsen och sen den stora dagen fylld av släkt och matkoman. Sedan kommer det nya året, med buskap som vi snart är helt immuna mot.  Träningshets och vikthets går hand i hand med löften om ett bättre liv. Ett nyare bättre jag. Som att det nya året i sig ger oss helt nya egenskaper. Kanske ser vi bara chansen. Att göra om. Göra rätt. Prestera, och sen prestera ännu lite mer.

Ingenting är bra i för stora doser. Men när jag sitter här med mitt kaffe – som numera är svart och smakar bränt och inte kanel – kan jag inte låta bli att tänka att vi kanske inte vore så mycket utan den där prestationsångesten. Även om det går emot vad jag egentligen vill tycka, så driver prestationsångesten en framåt. Någonstans blir det ändå ett bränsle. Man måste bara inse att bränslet inte är obegränsat. Inte göra allt på samma gång. Välja sina tillfällen. Vänja sig av med att inte vänta på det där skriv-flowet som kanske dyker upp. Sätta sig ner och skriva ändå. För man vet att det kommer stunder som är så himla mycket roligare sen. 

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Ännu en bekräftelsepundare biter i dammet

Från och med den här terminen tänker jag