I huvudet på en pendlare

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Långa stunder av väntan, tidiga morgnar och outnyttjad tid. Det brottas ständig en pendlare med. Studentlivskrönikör Saga Sandin vet hur man får tiden att gå fortare, men har också insett charmen i pendlargemenskapen.

Lunds tågstation badar i en sömnighet. Den välbekanta kvinnorösten ljuder skarpt från högtalarna när avgångar ropas ut. En sen resenär rusar nerför rulltrapporna. En annan försöker vakna till liv med en kaffe i handen och trötta ögon. Själv strövar jag tafatt runt på perrongen.

Att pendla är att ingå i någon slags gemenskap, samtidigt som man är själv. Vi är alla ensamma, fast tillsammans. Vi alla pausar våra riktiga liv och bara står och väntar. Tittar på klockan och önskar så mycket vi kan att den kan gå lite snabbare.

Jag har nu pendlat mellan Lund och Helsingborg sedan i höstas. En väg som är längre än jag först trodde. Förra året var föreläsningarna fem minuters gångavstånd ifrån där jag bor, och nu är det 27 minuter med tåg. Det låter inte så farligt långt, det är jag medveten om. Det var också så studievägledaren la fram det när jag förra våren satt och diskuterade framtiden. Och glatt hoppade jag på tåget mot min drömutbildning. Men nej, så lite som 27 minuter bort är den inte, kan jag nu konstatera.

Dagen börjar med en stressig promenad till bussen, alldeles för tidigt. Klockan är inte ens sju, men ändå är vi alltid ett tappert gäng på bussen. Sedan är det lite väntan på perrongen. Innan jag ens är på tåget har mer än 27 minuter gått. Tåget kommer och ett diskret men viktigt krig börjar bland oss erfarna pendlare. Trots att vi alla har den här gemenskapen vill ingen riskera att stå upp. Ytterligare 27 minuter går.

Jag är trots allt inte bitter över tiden som försvinner. Jag har visserligen mindre tid att spendera på tv-serier nu, men annars har pendlandet lustigt nog gjort mig mer effektiv än innan. Istället för att stå och stirra tomt ner i asfalten när jag väntar lyssnar jag på en ljudbok. På tåget läser jag en bok som är rolig och inte en bok jag måste ta anteckningar från. Jag har tid att filosofera och fundera över livets stora frågor. Och några lite mindre: hur gör busschaffuörerna med toapauser egentligen?

Ja, trots att vägen var längre än de 27 minuterna jag först räknade med så är jag glad att jag valde den. För visst är det rätt vackert när man någonstans efter Landskrona börjar vakna till liv, ser solen gå upp över fälten och har havet på andra sidan. Och jag är ju aldrig ensam heller. Den långa vägen till Helsingborg, visade sig vara helt rätt väg för mig.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Forskningsbidrag på 1,5 miljoner till Campus Helsingborg

I år fyller Campus Helsingborg 20 år, vilket