Häftigt lidande

- in Kultur

Mensen går från tabu till att bli trend. Men folkhälsoproblemen förblir i det dolda.

En vän konstaterar att min nya grej verkar vara att läsa om mens. Mens är ganska mångas ”grej” tänker jag. Ändå är det en hel del av mina vänner som verkligen inte vill prata mer om den blodröda boken när jag sagt vad det är jag läser. Det är ju så pinsamt. Serietecknaren Liv Strömqvist beskriver i sin senaste serieroman Kunskapens frukt (2014) hur det genom historien har konstruerats ett tabu kring mens. I Gamla testamentet beskrivs en menstruerande person som en orenhet som smittar av sig på allt som kommer i kontakt med personen.

Illustration: Cecilia HanssonDetta tankesätt fanns kvar ända till 1800-talet då medicinska forskare började fokusera på hormoner i samband med mensen, och inte enbart det faktiska blodet. Enligt Strömqvist hänger förflyttningen av fokus samman med att religionen tappade fäste i det västerländska samhället och då krävdes i stället biologiska förklaringar för att motivera kvinnans underordning. Mensen användes som ett argument för att hålla kvinnor borta från arbetsmarknaden och politiken – det var beviset för att kvinnor var svaga och hormonellt instabila.

I dag kan tonårstjejer prata högljutt om sex på bussen utan att väcka någon större reaktion. Men att menstruera är fortfarande starkt skambelagt och inget man pratar högt om. Mensskydd marknadsförs som säkra och fräscha, något Strömqvist menar hänger ihop med att mens fortfarande betraktas som ofräscht och orent.

Men de senaste åren har något långsamt förändrats. Mens har börjat dyka upp i det offentliga rummet och har blivit en trendmarkör. Svenska konstnären och mensaktivisten Josefin Persdotter sålde örhängen föreställande tamponger redan 2006. Hösten 2014 kunde även blodiga tamponger skymtas i örat på en modell under London Fashion Week när Meadham Kirchhoff visade sommarmodet för 2015.

Under hösten har mensblod även synts på andra håll. Verk bestående av ritualer med äkta mensblod av konstnärsgruppen Mensmagi ställdes i somras ut i Stockholm. Kartago gav i augusti ut Kvinnor ritar bara serier om mens – en serieantologi där flera svenska serietecknare skildrar mens ur ett personligt perspektiv. I SVT:s kulturprogram Kobra (22/10) handlade ett helt avsnitt om mens i kulturen.

Att mens har börjat synliggöras är något oerhört positivt. Tabut behöver brytas – men vi måste komma ihåg varför. Vi behöver inte prata mer om mens för att det är något vackert och fantastiskt. För väldigt många är mens allt annat än fantastiskt. Att enbart uppmärksamma att mens finns blir därför platt om vi inte samtidigt uppmärksammar att det finns stora folkhälsoproblem kopplade till mens.

Enligt FN:s utvecklingsprogram är det vanligt att flickor hoppar av skolan efter den första mensen på grund av avsaknad av toaletter med rinnande vatten
i skolbyggnaderna. I Indien uppskattas 300 miljoner menstruerande personer vara utan mensskydd på grund av starka stigman och bristande sanitära resurser, enligt WSSCC, FN:s samarbetsorganisation för sanitet och hälsa.

Även ur ett nationellt perspektiv är mens ett hälsoproblem som alltför sällan belyses. Många som söker vård för menssmärtor behandlas med p-piller trots att det kan leda till biverkningar som depression. Vid intensivare värk är det ofta svårt att få hjälp. Min vän Jonna har det senaste året besökt akuten fyra gånger på grund av livmoderssmärtor. Hon har haft så ont att hon inte ens kunnat stå och fått höra: ”Mens är mens, det finns inte så mycket att göra åt det”. Jonna lider förmodligen av endo- metrios men har ännu inte fått någon diagnos.

Illustration: Cecilia Hansson

Endometrios drabbar ungefär var tionde person som menstruerar. Trots att sjukdomen är vanlig är det få som har hört talas om den. Det är en
kronisk sjukdom då vävnad som liknar livmoderslemhinnan finns utanför livmodern och orsakar infektion. Sjukdomen orsakar svåra smärtor i livmodern och i vissa fall även infertilitet. Matts Olovson, chef vid Endometrioscentrum i Uppsala, har i flertalet intervjuer de senaste åren konstaterat att det satsas oerhört lite pengar på forskning kring sjukdomen i förhållande till hur många som drabbas.

I stället för att haka upp oss vid mensen som härlig och som ett lite lagom kaxigt inslag i konsten är det alltså dags att lyfta diskussionen en nivå. Vi har fattat grejen med provocerande menskonst nu – konstnären Judy Chicago fotade redan 1971 ett berömt foto föreställande en kvinna som drar ut en blodig tampong
och mens har avbildats flera gånger sedan dess. Nu måste vi börja diskutera alla som inte känner igen sig i den bild som uppstått om mens som härligt.

Ett steg på vägen är seriealbumet Kvinnor ritar bara serier om mens. Där varvas berättelser om första mensen med historier om endometrios, svår PMS, oförstående mellanstadiekamrater och den exkludering från menssamtal som många transmän upplever. Det är en vardaglig och problematiserande bild av mensen.

Frågan är dock i vilken utsträckning serier från ett radikalt förlag påverkar den stora massan. I populärkultur är mens fortfarande ett tema som lyser med sin frånvaro eller enbart är ett pinsamt ämne som leder till humor. Till exempel ser vi detta i tv- serien The big bang theory när den tafatta Sheldon inte förstår att menstruation är ett samtalsämne han absolut inte kan ta upp med grannen Penny.

Vi har ännu inte sett någon stor nationell kampanj för att informera om det ekonomiskt och ekologiskt mer hållbara mensskyddet menskopp. Vi har inte hört något parti lobba för subventionerade mensskydd fastän hälften av befolkningen menstruerar 3 500 dagar under sin livstid. Ja, det är bra att vi har börjat prata om det tabubelagda blodet. Men att mens är fantastiskt är inte det mest akuta vi har att säga.

illustration cecilia hansson

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Liv Strömqvist tänker på dig

Det är med både glädje och allvar jag