#NEVERFORGET: ”Mina vänner kallade mig Håkan Juholt”

- in Nyheter

Efter gårdagens inlägg fick jag en idé. Under rubriken #NEVERFORGET tänker jag göra små intervjuer med gamla uppsatskrivare och låta dem sätta ord på vad de kände när läget var som mest kritiskt. När de trodde att allt var kört och var säkra på att de gick ett liv i rännstenen till mötes. Först ut, Marcus Bornlid!

***

Under våren 2014 började Marcus Bornlid skriva en kandidatuppsats i statsvetenskap med titeln Folkstyre för folket, genom folket. Han anade inte vilket mörker som var på väg att omsluta honom. För Uppsatsbloggen berättar han nu för första gången om vad han kallar ”sitt eget Vietnamkrig”.  

Marcus mår bättre idag. Men upplevelserna under uppsatstiden har präglat honom.
Marcus mår bättre idag. Men upplevelserna från uppsatstiden har kommit att prägla honom.

Berätta om den absolut värsta perioden under din uppsatstermin?

– Jag tror att jag slog i min absoluta uppsatsbotten en vecka innan inlämning, då jag av flera vänner kom att omnämnas som ”Håkan Juholt – Lunds mest PRESSADE man”. Jag har fått flera anekdoter från veckan återberättade för mig (mina egna minnen från den här tiden är en enda röra, så jag kan tyvärr inte styrka deras sanningshalt). Men bland annat ska jag ha fått en svår chock när jag, under ett redaktionsmöte med Utrikesperspektiv, blev upplyst av en av mina kursare att vi hade en hel vecka mindre på oss att göra klart uppsatsen än vad jag hade beräknat. Uppenbarligen blev jag så chockad att jag inte kunde få fram ett ljud. Jag bara satt där i det lilla rummet och log och tänkte att ”nu är det över”.

Hur mådde du under den här tiden?

Det var mycket starka känslor. Vi har ju alla perioder i livet som reser sig ur mängden av minnen och signalerar ett tydligt brott mellan före och efter, monument över resan från oskuld till erfarenhet. Precis som unga amerikanska pojkar som hade sitt vuxendanande krig i Vietnam trädde jag hungrig och oförstörd ut i mitt alldeles egna krig – mitt uppsatsskrivande. Och precis som de amerikanska pojkarna har jag kommit ut på andra sidan som en svårt traumatiserad och känslomässigt förkrympt vuxen med en förkärlek för The Doors. Vad jag minns allra tydligast från mitt sociala liv under denna period är att mina vänner reagerade på att jag hade förändrats. Att mitt skratt hade fått en slags dov klangbotten, mina leenden en anstrykning av sorgsen resignation. Så Gustav, med handen på hjärtan var det en tuff tid. Det var tur att jag hade The Doors.

Vilket framtidsscenario såg du framför dig under den här tiden?

För min inre blick såg jag hur jag inom en nära framtid skulle komma att sitta ensam, ovårdad och utblottad och förbanna mitt öde på en parkbänk i min hemstad Kalmars stadskärna. Dessutom hade jag tappat håret. Det var nog det allra värsta.

Hur slutade det?

Ja, jag har ju alltid undrat var jag har står i religiösa frågor – om det finns ett strö av andlighet i mig. Men mitt i det svartaste uppsatsmörkret blev jag plötsligt varse min plats här i kosmos. Och det kan jag säga, hade jag inte funnit Gud de där sista, skälvande uppsatsdagarna hade jag förmodligen inte suttit här i dag. 

Vad skulle du vilja säga till alla studenter ute i landet som skriver sin uppsats just nu?

Ta emot herren Jesus Kristus i era hjärtan. Annars är det kört.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Det finns inga dumma frågor

I ett djärvt försök tar Toddyspexarna med oss