Stämningsförstörare är vi allihopa

- in Kultur
@Lundagård

Vad skulle kunna få dig att bli tiggare alternativt sverigedemokrat? Virve Ivarsson har tröttnat på beskrivningen av ”problemgrupper” i samhället som framför allt väsensskilda från oss själva.

Människor vill leva. Egentligen borde det inte vara så svårt att förstå. Det utredningar som gjorts tyder på att de som tigger är fattiga människor i brist på bättre alternativ och att det inte är frågan om kriminella ligor. Personer som rest till platser som många av tiggarna kommer ifrån har flera gånger vittnat om en misär där småslantsamlade på svenska gator faktiskt kan innebära ett hopp. Ändå tycks förslagen om tiggeriförbud aldrig riktigt lämna tapeten.

Det finns en hel del väpnade konflikter i världen just nu, samtidigt som vi måste hantera effekterna av global uppvärmning adderat till det gamla vanliga oberäkneliga temperamentet som hör vår kära jord till. Detta sammantaget gör att antalet flyktingar, asylsökande och internflyktingar globalt förra året i juni för första gången sedan andra världskriget översteg 50 miljoner. Om anledningen till att människor flyr är att det pågår ett inbördeskrig i landet eller det på andra sätt har blivit mer eller mindre förenat med livsfara att vistas där är det svårt att ge någon verkligt verkningsfull hjälp till dessa människor på plats. Ändå är hjälp på plats den lösning som Sveriges nu andra största parti främst föreslår.

En annan anledning till att människor flyttar på sig kan vara att strukturer, regeringar och ekonomier fallit sönder i deras land. Kanske ser inte dessa människor längre någon framtid där de bor och behöver därför ta sig någon annanstans. De kan då till exempel försöka söka jobb i andra länder. Ibland är dock trösklarna höga för att komma in på arbetsmarknaden, i Sverige vill till exempel många arbetsgivare att man ska kunna svenska och utländska meriter värderas ofta ganska lågt. Människor söker då andra sätt att ta sig bort. I boken Nyttiga människor en reportagebok om migration, gränser och människosyn möter författaren David Qviström till exempel i ett kapitel unga personer som i Ukraina via särskilda dejtingsajter försöker hitta västerlänningar att gifta sig med för att få uppehållstillstånd i deras länder. Ändå pratas det förhållandevis lite om vilket otroligt ojämlikt maktförhållande den reglerade invandringen skapar – och om det absurda i att vi som råkat födas på rätt ställe ska ha så mycket mera att säga till om, bara därför.

Men visst förstår vi dem, de som gör vad de kan för att komma till ett drägligt liv? Visst förstår vi önskan som vi människor generellt har om att få våra basbehov tillfredsställda, risken att det land vi bor i kan råka ut för något som grovt minskar våra möjligheter till detta och utfallet att det kan göra att vi behöver söka oss någon annanstans? Det inte bara kan vara vi nästa gång, det har också redan varit vi. På 1800- till 1920-talet utvandrade cirka 1,5 miljoner svenskar till Amerika eftersom samtiden i vårt eget land såg mörk ut. Cirka 90 år senare gör Janne Teller boken Om det var krig i norden som ser ut och känns precis som ett pass. ”Tänk dig att det blev krig i Norden. Vart skulle du ta vägen?”, skriver Teller. Och det är en lika bra som obehaglig fråga. För när till exempel Danmark nu förbjudit hjälporganisationer (!) från att hjälpa andra än dem med danskt personnummer så undrar man ju ändå – hur avgör egentligen människor av i dag vilka andra människor som de behöver bry sig om och försöka förstå?

 

”There were four boys at the party, they weren’t special or anything, apart from the fact they were boys. They were real nice to me, they put on some neo Nazi music,
said it’s pretty good, this neo Nazi music. And I hummed along, tapped my foot along, to the neo Nazi music”
.

 

I vissa delar av samhället upplever jag att det i dag råder konsensus kring att Sverigedemokraternas väljare är en kategori av människor som man inte behöver bry sig om eller försöka förstå. Jag tänker ofta på det när jag lyssnar på Hello Saferides geniala låt Last night bus. I den berättar Annika Norlin om hur hon vid 15-års ålder nästan blev nazist, eller kanske snarare om den insikt hon en gång fick om hur lätt det måste vara att adoptera sin omgivnings åsikter, särskilt om du är ung och/eller i stort behov av kärlek. I hennes fall var hon tvungen att ta sista nattbussen hem, och lärde därför aldrig känna killarna med nazistmusiken ordentligt. Tankarna på hur hennes liv hade kunnat utveckla sig om hon stannat verkar hon dock haft svårt att släppa. Själv har jag svårt att sluta fundera på hur det kommer sig att detta förhållningssätt till främlingsfientliga människor, med identifikation och psykologiserande, i dag för mig nästan känns kittlande radikalt.

Det jag saknar är inte personer som kan försvara eller förstå SD:s politik (det har vi väl knappast haft någon brist på denna sommar) utan snarare personer som kan upptäcka att en bekant är SD-väljare och reagera med någonting annat – och mer konstruktivt – än en block på facebook. ”Nu har du gått över en gräns!”, är väl det budskap som man hoppas sända– och nog kan jag förstå impulsen. Men sen då? Går vi åter till facebook-flödet där vi alla håller med varandra om att Sverigedemokraternas väljare är idioter och totalt väsensskilda från oss själva?

I boken Fult folk har Linnéa Nilsson och Emil Schön pratat med och försökt förstå personer som röstar på Sverigedemokraterna. Boken är från 2010, så kanske har en del hunnit förändras, men när jag läser intervjuerna så slås jag av hur lite utbyte dessa människor verkar ha med personer som inte röstar på SD, men också på hur lite utbyte jag har med dem. Jag slås av samma sak när jag ser facebookvänner som är SD-anhängare dela tveksamma artiklar om invandring på facebook. Jag förväntar mig hela tiden att någon ska påpeka det felaktiga i artikeln eller ta debatten. Men så inser jag att det nog inte är så många meningsmotståndare som har dem kvar på facebook. Och så står artikeln kvar oemotsagd, med några likes. Eller så går någon in och skriver att personen är ett as. Så långt borde vi väl i alla fall ha kommit vid det här laget att vi kan konstatera att väldigt få bytt åsikt efter att de fått höra att de eller deras vänner faktiskt är väldigt hatade?

En dag under mina tonår i Uppsala fick vi gå på någonting som kallades en fördomsdag. I en konsertsal hade någon samlat olika typer av människor som unga antogs ha fördomar om. Så fick vi sedan alla gå runt och fika med bland andra en bodybuilder, en kvinna i slöja och en feminist (hade man tur var de en och samma person). Det känns innerligt som att ett liknande mingel skulle behövas på många ställen även i dag. För när jag läser såväl Nyttiga människor som Fult folk tänker jag också på att flera av de här människorna vittnar om problem som jag inte har så mycket erfarenhet av – till exempel krig och arbetslöshet inom industrijobb. Flera i Fult folk beskriver också politiken och media som etablissemang där man har fullt upp med att bara prata med varandra. Och efter att ha läst båda böckerna tänker jag framförallt detta: Att Sverigedemokraternas lösningar nog inte är det som kommer ge personerna i någon av böckerna det som de saknar. Men återigen säger jag mest det här till mig själv.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.