Finns döden?

Det kan vara svårt att kombinera känslan av att vara ung och odödlig med vetskapen om att allting en dag tar slut. Halloween och allahelgona får Emma Andersson att funderar på torra ögon och på hur man hittar vad som är rätt för en innan allt är för sent.

Mina föräldrar ringer sent på kvällen. Min farmors sambo – det närmaste en farfar jag haft – är död. Beskedet var väntat. Alzheimers och cancer är inte att leka med men det var visst fridfullt. Att somna in känns som det bästa sättet att dö, om man nu får möjligheten att välja.

Jag nickar och väcker min syster. De berättar för henne också. Efteråt vet vi knappt vad vi ska säga. Vi går och lägger oss. Först kvällen efter, när vi ringer min farmor, kommer min systers tårar. Själv kan jag inte gråta.

Jag vet inte varför.

Det var likadant när en klasskompis lillebror dog i gymnasiet. Av klassens tjugo tjejer och fem killar fick nitton tjejer spendera nästa lektion på toaletten för att rädda sminket. En tjej och fem killar grät inte. Jag var tjejen.

Hela klassen bjöds in till begravningen. Jag hade väskan full medservetter men delade bara ut dem till andra. Mina ögon var torra. Jag visste inte varför.

När jag var nio år hade jag två favoritfilmer. Lejonkungen och Bröderna Lejonhjärta. Att de handlade om döden tänkte jag nog inte på förrän en av mina vänner såg frågande på mig och inte förstod vilka filmer jag pratade om. Hemma hos henne fick de inte prata om otäckheter. De fick definitivt inte se filmer eller läsa böcker som kunde uppröra känslor, leda till svåra frågor eller göra någon ledsen. Jag såg framför mig att hennes föräldrar bokstaverade det otäcka för att deras barn inte skulle förstå, som i dåliga amerikanska filmer. Älskling, det har hänt en sak. Det handlar om D-Ö-D-E-N.

Jag kände mig rebellisk när jag avgjorde att vi skulle se Lejonkungen hemma hos mig. Än idag är scenen där lille Simba finner sin pappa död och försöker kalla på hjälp ett av de mest hjärtskärande filmögonblicken jag upplevt.

Min väns kinder hade vita saltränder från tårar när hon gick hem. Vi kom överens om att se Bröderna Lejonhjärta nästa gång.

Egentligen är vi omgivna av döden. Varje dag dör människor i krig, av svält och sjukdomar. De dör på sin väg till en bättre värld. I vår relativt trygga del av världen finns döden främst inom kulturen. Deckare med blodiga mord säljer som smör, i ungdomslitteraturen dominerar vampyrer, zombies och dystopier. För ett år sedan grät biosalongerna floder när John Greens cancerkärleksroman The Fault in Our Stars filmatiserades. Samtidigt försöker författaren George R. R. Martin avvänja oss med den trygga tanken om att hjälten alltid triumferar genom att ta död på sina mest älskade huvudkaraktärer på löpande band. Ingen är i säkerhet. Döden kastar sig över oss när vi minst anar det. Lite som i verkliga livet.

Eller?

I Jenny Downhams roman Innan jag dör är sextonåriga Tessa döende i leukemi. Liksom titeln hintar om finns det ett antal saker som Tessa vill hinna med innan hon dör. Exempelvis vill hon ha sex, testa droger och bryta mot lagen.

När jag läste boken i gymnasiet erbjöd den ett spännande sätt att tänka kring livet. Vad skulle vara faran med att bekänna sin hemliga kärlek, att satsa på en omöjlig karriärdröm eller strunta i att vara duktiga flickan om det här kanske var sista dagen i livet?

Boken fick mig att fundera kring mod och livets risktaganden. Den gjorde mig även frustrerad. Mitt liv gick inte riktigt att jämföra med Tessas. När livet fortsätter får saker och ting konsekvenser. Jag kan göra vad jag vill men då måste jag också leva med det. Om jag bryter mot lagen riskerar jag att straffas. Om jag gör bort mig inför en person jag bryr mig om kommer jag troligtvis att behöva träffa hen igen.

Jag tänker ofta i risker. Vad riskerar jag om jag gör det här? Är det värt det? Vissa saker är lättare att våga än andra. För mig var det inte lika otäckt att skicka in en bok till förlag som att berätta för en kille att jag var kär i honom. Kanske handlar det om att visa sig sårbar. Kanske är det därför som ämnen som döden är svårare att prata om. Det väcker känslor och blir personligt.

Inte heller i studentlivet verkar det finnas särskilt mycket plats för att prata om döden eller annat som kan kännas jobbigt. Döden är (eller borde åtminstone vara) avlägsen för oss och blir kanske därmed enklare att slå ifrån sig. Det talas ofta om att unga människor upplever sig som odödliga och på många sätt är det också så det känns. Det är inte meningen att vi ska gräva ner oss i någonting som förhoppningsvis inte kommer att hända på många år.

Till våren tar jag min masterexamen och då kommer studentlivet för min del att vara till ända. Det är alltid sorgligt när en epok i ens liv tar slut. Det handlar om att lämna en del av sig själv bakom sig med vetskapen att den aldrig kommer igen.

Framtiden är oviss men vi vet vad som väntar. Eller åtminstone vad som förväntas. Stabilt jobb, stabil relation, stabil boendesituation. Kanske barn. I slutet av min studietid förväntas jag att vara på det klara med vad jag vill. För varje nivå jag passerar ger jag riktning åt mitt liv. Stoppar på mig nya ingredienser.

Nu ska jag vara färdigbakad och det skrämmer mig. Jag är rädd för att fastna. Rädd för tryggheten och det bekväma. Det är skönt att sitta ner och jobbigt att marschera vidare. Det finns fortfarande så mycket jag vill göra. Stolarna fylls en efter en men jag kan inte sitta ner än.

Jag tycker att det är så skönt när folk säger som det är. Varför krångla till det? Varför förlita sig på någon form av tankeläsning som majoriteten av oss ändå inte besitter? Det finns inte tid för lögner eller tystnad. Först när vi pratar kan vi hjälpa varandra.

För varje år blir jag allt modigare, även om det går långsamt. Risktagandet är en ständig beräkning. Ånger är nyckelordet. Jag vill aldrig behöva ångra att jag gjorde eller inte gjorde något.

På min låtsas-farfars begravning pratar prästen om att döden kanske är värst på så sätt att den tvingar oss till att konfrontera oss själva. Våra egna liv. Vår egen dödlighet.

Jag tänker att det enda jag kan göra är att vara sann mot mig själv. Följa mina drömmar, våga försöka. Inte pressa mig in i en mall för att passa någon annan. För det är mitt liv. Och jag vet inte om jag får en andra chans.

Efter min klasskompis brors begravning tar jag tåget hem. När jag stiger av på perrongen står min bästa vän där. Vi har inte stämt träff och jag vet inte vart hon är på väg. Kanske ska hon egentligen gå på det tåg jag just stigit av.

Hon frågar om allt är okej. Jag nickar. Tänker att alla måste tro att jag är en känslokall psykopat.

Hon ger mig en kram. Håller mig hårt.

Och jag vet inte varför.

Men då gråter jag.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Framtidsveckan 2020 igång

Vilka frågor kommer att prägla vår framtid? I