En Tinderanvändares betraktelser

- in Nyheter

Studentlivskrönikör Maja Wilhelmsson ger sig ut på Tinder och skriver om hennes betraktelser kring appen.

Olle, Gustav, Felix, Alexander, Richard, Samuel, Sidner, Andreas, William, Ernest, Jesper.

Jag tindrar snabbare än jaguarerna springer. Min tumme bildar ett immigt streck över skärmen. Vad gör jag här? tänker jag.

Efter ett vad som slutade i tårar lovade jag att aldrig ladda ner appen igen. Men efter ett år som singel kunde jag inte motstå. Så fanns ikonen åter på min skärm och jag valde med omsorg ut fem bilder som skulle visa vilken härlig person jag är. I min bio skrev jag “gillar att pilla folk i håret” och som ”anthem” valde jag just Anthem ur musikalen Chess. Nöjd med mina val äntrade jag åter Tinderscenen.

Felix, Dimitri, Topi, Emanuel, Mattias, Oscar, Jon, Jesper, Espen, Lasse, Pavel, Noel, Riley.

Alla jag matchar med följer samma mönster. Ingen gillar att träna, ingen har “en god öl” som hobby, ingen är med i försvarsmakten. Men de allra flesta har lockigt hår och gärna en keps på huvudet. Helst skrattar de på sin första bild. Ofta har de mustascher och glasögon. Finns det växter på någon av bilderna så blinkar jag inte ens innan jag swipear höger.

Det är bara en gång som jag har startat en konversation.  Han hade ett riktigt pangleende och helst hade jag velat skriva ut hans Tinderbilder och ha som tavlor. Men annars tar det emot. Jag vet inte riktigt varför. Är jag verkligen så mesig att jag vill att killen ska ta första steget? Eller handlar det om att jag vill försöka behålla någon form av värdighet? Slippa riskera att bli lämnad utan svar?

Men det som slår mig mest med Tinder är hur tråkiga alla är. Ingen orkar hålla igång en längre konversation. Allt som oftast fastnar det i en diskussion om vad ens sysselsättning är och om man har riktig tur om hobbys. Det blir en konstig blandning av att känna press om evig kärlek samtidigt som man inte har en aning om vad personen på andra sidan appen vill ha ut av kontakten.

Så vad gör jag på Tinder? Om det var drömmen efter den stora kärleken som lockade så är det inte det som får mig att stanna. Swipeandet blir ett spel där ingen vinner men ingen heller förlorar. Det blir ett tidsfördriv som kräver mindre ansträngning än att lägga ord i Wordfeud och ger än mindre ångest än det eviga skrollandet av perfekta Instagramflöden.

Erik, Christoffer, Adam, Valdemar, Ludvig, Joel, Carl, David, Fabian, Oscar, Arseni, Kalle.

Nä, ingen av alla dessa vackra unga män kommer jag att träffa. Många kommer aldrig att få svar på sina tafatta försök till kontakt. De flesta kommer jag aldrig mer att ägna en tanke åt förutom när jag ögonblickssnabbt valde att föra tummen åt höger i stället för vänster. 

Facebook Comments

You may also like

Att vara eller inte vara klar med Lund

Somliga platser tar kommandot över en. Man slipper