I beroendesamhällets grepp

- in Porträttet

Roland Paulsen är sociologen som slog igenom stort med sin kritik av lönearbetets meningslöshet. Lundagård samtalar med honom om hans nuvarande forskningsprojekt och om hans oro för den unga generationen.

Ålder: 37.

Gör: Forskar om individers förhållande till lönearbete vid Företagsekonomiska institutionen i Lund.

Familj: Gift med Anna Lindqvist som forskar i psykologi vid Lunds universitet.

Bor: Nyligen flyttat till Stockholm.

Fokuserar för tillfället på: Hur oro har utvecklats historiskt och hur man kan förstå det som ett socialt fenomen.

Ringsignalen från Skype börjar ljuda. Ett samtal inkommer och jag svarar. På min datorskärm träder Roland Paulsen, den rikskände docenten i sociologi, fram. Han sitter i ett nymålat vitt rum med en stor och ståtlig kakelugn som pryder datorkamerans periferi.

– Jag har precis flyttat till Stockholm för att min fru Anna har fått en tjänst här. Numera pendlar jag till Lund.

Vi kommer in på Roland Paulsens nuvarande forskning, nämligen hur det kommer sig att beroende är på frammarsch globalt och hur det har utvecklats historiskt.

– Jag fokuserar inte bara på olika kemiska preparat utan även relationer, gambling, sexualitet och arbete. Beroende är ett ganska nytt fenomen tydligen. Frågan är: Hur kan man förklara det sociologiskt?

Roland Paulsen berättar om ett välkänt experiment, utfört av neuroforskaren Bruce Alexander, på råttor med syfte att undersöka faktorer som orsakar drogberoende. Man stoppade ner råttorna i två olika burar och gav dem sötat morfin när de tryckte på en knapp.

I den ena buren, som var liten och tom, var råttorna isolerade från varandra. I den andra buren fanns däremot en liten park, en burk att sova i och möjlighet att umgås med andra råttor. De ensamma råttorna i den lilla buren tryckte på knappen tills de dog av morfinet. I den andra buren var råttorna relativt ointresserade av morfinet.

– Ur experimentet härleds en tes om att det inte i första hand är substanserna eller beteendena som gör oss beroende utan snarare att beroendet är ett slags flyktbeteende. Om man då sitter inlåst i en låda är det ganska uppenbart att man hellre tar morfin än konfronteras med den ensamheten – antar jag.

Roland Paulsen har gjort sig känd med sitt kritiska perspektiv på hur samhället påverkar individen. Inte sällan höjer han ett varningens finger riktat mot samhällsutvecklingen och arbetet som sådant. Denna gång riktas blicken mot sociologiska anledningar till oro och beroende.

Roland Paulsen är med på länk från Stockholm. Foto: Jonas Jacobsson.

– Det är egentligen från slutet av 1700-talet eller 1800-talet som man började se att människor berättar om en ångest eller oro som tidigare varit svår att spåra historiskt. Det är då industrialiseringen kommer igång och arbetet utarmas med allt mer fragmenterade arbetsuppgifter.

De flesta människor skulle, enligt Roland Paulsen, sluta med sitt nuvarande arbete om de hade möjligheten. För Roland Paulsen antyder det att de flesta inte upplever mening i arbetet. Detta, visar Roland Paulsens senaste forskning, sammanfaller med globala beroendemönster.

– I Sverige har vi de snabbast ökande klyftorna i hela OECD. Det som en gång var ett väldigt jämlikt land håller i snabb takt på att bli ett annat typ av samhälle.

Samtidigt talas det om förlängd arbetstid och höjd pensionsålder. Den 16 oktober höjde Riksdagen pensionsåldern från 61 till 62 år, och det är bara början spår Roland Paulsen.

Dagens student förväntas arbeta längre upp i åldrarna än tidigare generationer. Det hjälper inte problemen kopplade till beroende om man frågar Roland Paulsen, utan spär snarare på de dagens sociala problem – som redan i dagsläget kraftigt har ökat.

– För varje generation under ungefär ett sekel har vi arbetat kortare och kortare tid samt pensionerats allt tidigare. Nu är det plötsligt så att vi, och framför allt unga i din ålder, kommer att få arbeta betydligt längre upp i åldern än era föräldrar. Varför ska ni jobba längre än era föräldrar gjorde?

Argument i stil med att man måste arbeta längre i takt med att befolkningen blir äldre köper inte Roland. Han menar att vi under 1900-talet sett en närmast konstant ökning av medellivslängden, men trots detta ständigt arbetat mindre. Denna trend har alltså nu brutits.

– Nästan samtliga riksdagspartier är överens om att det är en bra utveckling att vi arbetar längre upp i åldrarna. Det är ett svek mot unga generationer som många inte inser eftersom det är så långt in i framtiden. Man borde ändå kunna se att det är ett historiskt skifte.

Jag undrar varför. Om det nu är ett svek mot unga generationer att vi kommer att få arbeta längre än våra föräldrar, varför protesterar ingen mot detta svek?

– Förr krävde unga mer av livet. Idag är de mest oroliga för att de inte ska få allt det där som deras föräldrar hade, det som det gjordes uppror mot under 68-revolutionen. Man är orolig för att man inte ska få jobb, familj eller ingå i det borgliga idealet om hur ett liv ska se ut.

Min bild av Sverige är att vi är lyckligt lottade och att unga har stora möjligheter att skapa sig en bekväm tillvaro. Men en ständig oron över framtiden och en känsla av att den är osäker, känner jag förvisso igen.

– Att denna oron är så stark indikerar att samhället blir mer och mer prekärt. Samtidigt som vi visst kan konsumera mer än vad tidigare generationer någonsin kunnat blir de mer fundamentala sakerna i livet svåra att ta för givet, säger Roland Paulsen.

Så framträder en bild av ett samhälle som präglas av allt mer ensamhet, arbetsmani och beroendepräglade individer. Helt enkelt av människor som inte står ut med de villkor som omgivningen förser dem med. Jag fumlar till innan vi avslutar samtalet. En knapptryckning senare är Roland Paulsen borta. Jag sitter ensam i korridorsrummet igen.

Facebook Comments

You may also like

Låga pensioner för dagens studenter

”Det behövs ytterligare utbildnings- och arbetsmarknadsrelaterade åtgärder som