Feminismen till yttrandefrihetens försvar

- in Recension

Veckans Studentafton gästades av Inna Shevchenko, feministisk aktivist och ledare för den internationella kvinnorörelsen FEMEN. Lundagårds skribent Nike Stolpe Wikström återberättar samtalet från kvällen, där yttrandefriheten stod i centrum. 

Få personer som gästat Studentafton har upplevt en verklighet som kommer så nära yttrandefriheten, och avsaknaden av densamma, som kvällens gäst Inna Shevchenko. Född i ett Ukraina som förväntat sig tystnadskultur från kvinnor trots det vidsträckta förtrycket, och marginaliserad yttrandefrihet för civila såväl som journalister med krav på regeringstrohet, fick hon redan som tjugoettåring utstå tortyr för det fria ordet och den fria kvinnokroppens skull.

Kvällens moderator är Catarina Rolfsdotter-Jansson, som själv är erfaren journalist. Med värme välkomnar hon Shevchenko upp på scen som en av feminismens starkaste förkämpar.

Men feminismen för Shevchenko var aldrig självklar. Hon var 19 år och på väg att utbilda sig till journalist, och falla in i kvinnorollens slummer av acceptans, när kvinnorättsorganisationen FEMEN kontaktade henne. Det var först genom dem hon fick en ny blick på världen – och ett utrymme i ett utanförskap som gav henne möjlighet att växa.

Drömmen om att bli journalist hade väckts under Orangea revolutionen, när samhället runt henne för första gången började ge form åt fri media. Med sikte på demokrati bestämde hon sig för att med hårt flit få hamna i en position där hon med ord kunde få skildra samhället och påverka människor. Hon lyckades få en eftertraktad position på ett presskontor i Kiev. Hon skrattar sorgset när hon säger att hennes familj var stolt och hennes vänner avundsjuka – för henne själv var glädjen inte lika stor.

– What I was asked to do was to give one opinion. An opinion given by the administration, by the politicians. A comfortable opinion for the government. My dream was collapsed. I could not say what I wanted to say. I had to say what others wanted to say, but I had to say it. I had to say it with my own name, with my own voice. I was not only dishonest, it was humiliating.

Orden flödar fram och rummet lyssnar andaktsfullt. Shevchenko stannar upp i sin berättelse.

– So my dream was collapsed. At that point it felt like the only way to be heard was to go out on the street and scream out.

Och det gjorde hon. Med plakat, flaggor och banderoller gav hon sig ut för att få göra sin röst hörd. Men hon hade glömt en sak. Att hon var kvinna. Kvinnor har inte röster, kvinnor har kroppar.

Tillsammans med FEMEN kunde hon omvandla detta faktum till ett politiskt vapen. Genom att skriva sina politiska budskap på bara bröst blev de plötsligt synliga på barrikaderna.

Att förvandla sig själva till politiska subjekt istället för sexuella objekt var effektivt. Lite för effektivt i makthavarnas ögon. Och det skulle även humor visa sig vara. Efter en demonstration 2011 kastades Shevchenko och två av hennes aktivistvänner in i en skåpbil. Demonstrationen hade varit mot mystiska försvinnanden av politiska aktivister. Nu var det deras tur. Natten följdes av hårda förhör, men när gryningen kom var det slutpratat. Timmar av psykisk och fysisk tortyr tog vid, motbjudande beskrivningar om vilket skick deras familjer skulle få hem deras döda kroppar i. Hon var 21 år gammal och det var första gången hon fick uppleva brutalt våld.

Hon visste varför. De hade hånat diktatorn. De bar mustasch och fånig uniform och ställde sig med humorn som vapen på de utsattas sida. Med glöd i ögonen säger hon till publiken:

– There is something that dictators don’t understand. They can use guns and violence – they will, they know how to. But they will not laugh, because they cannot laugh about themselves.

Istället för att tala om hat och ilska som drivkraft av en sådan upplevelse berättar hon okonstlat om hopp. Att unga tjejer med nakna bröst och humor kan väcka så starka reaktioner vittnar om hur skört systemet är. Och det betyder att det går att förändra.

Och med hopp om förändring fortsatte de. För att stötta Pussy Riot-demonstrationerna mot den ryskortodoxa kyrkan under 2013 högg Shevchenko ned ett fyra meter högt kors mitt i Kiev. Hon ville krossa en patriarkal religion. Uppståndelsen var stor, och efter att det väckts åtal mot henne flydde hon till Frankrike utan språk, familj, vänner eller plan. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra. Det enda hon visste var att hon skulle få stöd för sin feministiska aktivism i Paris.

Idag är FEMEN en internationell rörelse. Shevchenko är journalist och har sin egen kolumn för den kontroversiella tidningen Charlie Hebdo, vars satiriska udd ofta är riktad mot politiska makthavare, religiösa ledare och maktinstitutioner. Hennes engagemang har fått gehör och hon blev i år inbjuden av president Emmanuel Macron att sitta med i FNs G7 Gender Equality Advisory Council som verkar för jämställdhet världen över.

– I am someone who usually is proposing things from the street. I climb to the rooms of power through the windows. And suddenly – there is a door open? So I said to myself, if I normally enter these rooms thought the window I have to take this opportunity.

”I want to be a post-feminist in a post-patriarchal society. But I need your help.” sa Inna Shevchenko till publiken. Foto: Saber Malmgren.

Det är inte bara hennes metod för att påverka makthavare hon är villig att ändra. Som inbiten ateist har hon alltid tänkt att religionen ska krossas till kvinnors försvar. Genom möten med troende kvinnor som fört kampen för att förändra den patriarkala strukturen inom religiösa samfund, och inte tron i sig, har Shevchenko fått tänka om. Hon ser att det är möjligt för feministisk vision att transformera även djupt rotade misogyna strukturer utan att beröva människor deras tro. I sin kolumn skriver Shevchenko numera om religiösa kvinnor, kvinnor med tro som vill och lyckas förändra sitt sammanhang.

Det är som att hela Shevchenkos uppenbarelse strävar efter att få vara en vandrande paradox, oavsett sammanhang. Det väcker mycket starka reaktioner. 2015 mördades en person vid ett terrorattentat mot en yttrandefrihetskongress Shevchenko talade vid i Köpenhamn.

– I understood what happened. What happened was that there was one person who would rather kill people than accept that someone expresses an opinion different from his opinion. This should not only be alarming to the people at that event. This should be alarming to all of society.

Resonemanget tar en tvär vändning från terrorattentat till samtalskultur. Rättfärdigandet för galna män med vapen börjar långt mycket tidigare tycker Shevchenko. Det handlar inte bara om yttrandefrihet, det handlar om lyssnandefrihet. För ett demokratiskt samhälle är det mest grundläggande “freedom of conciousness”, och för att ha ett fritt medvetande krävs det att man vågar lyssna. Det går inte att skydda sina öron från andras åsikter, och om vi gör det kommer vi att ha skapat ett farligt polariserat samhälle.

– We will create a society of dogmas, where everything is black and white. There will be no deeper discussions. The “experts” that are presented to us will have polar opinions, as if there is nothing in between. We will lose connection to each other, and only look for differences.

Hon vänder sig till rummet fullt av studenter.

– We should be aware of this tendency, especially at university. Whenever there is a speaker with whom majority disagree we ban him from speaking. That is wrong! That is a failure. Not only for the speakers right to express his opinion, but to your own right to hear different opinions.

Från publiken kommer frågan från flera olika håll om var man ska dra gränsen, får man säga vad som helst?

– Does it harm anyone? Does it kill anyone? Perhaps it says something that goes against your values, something that hurts you. I hear things that hurts me every single day. I hear sexist politicians outspoken in media. I hear presidents who say that women should stay at home, religious leaders who say that women were created to be obedient wifes. It hurts me – but I know that by forbidding these people to speak I will not win. I will win if I come up with a more valid argument. I will win if I face him with my own vision of the world and convince him, and everybody else, that my vision is more respectful and inclusive. I am a fanatic of free speech, as long as it is not a call for hate or violence, and I believe that we can win society with solidarity.

På frågan om vad vi som sitter i rummet kan göra för feminismen och för yttrandefriheten garanterar hon oss om att vi inte behöver slita av oss tröjorna. Det absolut viktigaste är att bry sig. Att inte strunta i de obekväma frågorna, utan faktiskt sätta sig ned och lyssna.

– I know what I want for the future, säger Shevchenko. I want to be a post-feminist in a post-patriarchal society. But I need your help.

Catarina Rolfsdotter-Jansson och Inna Shevchenkos samtal avslutas med rungande applåder. Kvällens värd kliver upp på scen för att tacka och ställa den traditionella frågan om vem de skulle önska gästa Studentafton i framtiden. Sin paradoxala karaktär trogen spänner radikalfeministen ögonen i publiken och säger:

– I want you to invite the most infamous sexist and misogynist. That he sits on this seat, that you listen to him and that you try to understand his worldview. I want you to feel uncomfortable in this room. Then convince him to change his mind.

Inna Shevchenko från utställningen ”We have a dream”. Foto: Albert Wiking.

Inna Shevchenkos besök i Sverige sker även i samband med fotoutställningen “We have a dream” på Malmö Live. Utställningen samlar 114 porträtt och berättelser från aktivister, däribland Inna Shevchenko. Utställningen har öppet fram till den 12 januari.

Facebook Comments

You may also like

Lundagårds julkalender: Lucka tolv

Fram till julafton publicerar Lundagård en julkalender på