Att ta sönder ett stolsben på Ariman

- in Krönika/Studentliv

Oron fräter i många huvuden. Kanske är det oron som skiljer vuxendomen från barndomen. Amandus Gustafsson rapporterar från en dag ställd mot oroandets närvaro.

Det är en sådan där dag. Jag har följt min studieplan och levt upp till mötesplikterna. Det vill säga: jag har läst och oroat mig över vad jag inte läser. Därefter åkt in till Lund, möte på AF-borgen, nickat med i en del beslut, och oroat mig över framtiden.

Vi sitter kvar på kontorsrummet, omtöcknade. ”Ariman?” frågar någon. Ja visst, tänker jag. Vila och återhämtning är som bekant en viktig del i en, så kallad, vuxens liv.

På vägen till alltiallo-puben – det går lika bra att vara där förmiddag som klockan två på natten – passerar vi Domkyrkan. I mörkret strålar det stora fönstret i den hypermodernistiska Mikaelssalen. Innanför står en barnkör och övar. Det varma ljuset blir en hård kontrast mot rå novemberkväll. Vackert. Jag tänker tillbaka på barndomen. Det är svårt att i dag säga vad man då gjorde av all sin tid. Det mesta gjordes av lust, och i efterhand tänker jag att oron saknades.

Vi beställer i baren och sätter oss längst in. Allra längst in. Det är fortfarande tidigt på kvällen. Vissa slänger sig i soffan. Andra, som jag själv, sätter sig på de gamla trästolarna. Snacket flödar. Jag beställer nästa runda, småpratar med bartendern. Jag har aldrig helt känt mig hemma i den här lilla kunskapsstaden. Till trots: en känsla av gemenskap.

Vi blir fler. Stolar tillkommer runt bordet. Det skrattas och diskuteras. Men jag vill inte överdriva. Kanske är det mer lättnaden efter en tentasal, kamratskap i kunskapsgravar. Avsaknaden av bekymmer?

Andra går förbi och stöter till vårt täta sällskap. Jag flyttar lättvindigt min stol. Vi behöver mer plats, hinner jag glatt tänka då stolsbenet trillar av och rullar in under bordet. Jag ser mig hastigt omkring, ansiktet säkert skräckslaget.

Ingen annan reagerar. Men det spelar ingen roll. Vilan är slut. Vad kommer de säga? Vad ska jag göra? Besluten, oron pulserar på nytt. Jag lämnar hastigt lokalen och skriver denna krönika hemma: orolig, framför skrivbordet.

Facebook Comments

You may also like

Lundagårds julkalender: Lucka åtta

Fram till julafton publicerar Lundagård en julkalender på