Kvotering? Nej tack!

- in Krönika/Utbildningspolitik

Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Inas Hamdan diskuterar universitetstrenden som allt mer står för kvotering, och hur detta tar bort rasifierade och kvinnors individualitet och förnedrar deras framgångar. 

“Frihet från dominans” skriver Lena Halldenius om i sin bok Liberalism (2003), som ingår min kurslitteratur. Det är den frihet som uppstår när man inte är beroende av någons välvilja. Det är friheten att göra det man vill, även om det inte tillåts av de i en maktposition. I föreläsningar har ämnet tagits upp inom marxistisk analys och feministisk teori. För mig talar dock teorin om en rädsla som jag har utvecklat när det kommer till mina akademiska aspirationer: Vad händer om jag kvoteras in baserat på mitt kön och min etnicitet? Och vad händer sen, när majoritetssamhället inte längre sätter ett värde i mångfald?

Det är alltid svårt att kritisera det som görs med välvilja, och när det kommer till kvotering är det ett sådant fall. Överallt ser jag akademiens försök att skapa mer mångfald genom kvotering. Lunds tekniska högskolas (LTH) senaste jämställdhetsprojekt: Excellence through gender equality är bara ett i raden exempel där satsningar gjorts på lika könsfördelning. Men det är ironiskt att jag, som rasifierad och kvinna, inte kan göra mig fri från samhällets kvotering. Jag vill att mina meriter ska tala för sig själva, och jag vill stiga i kraft av att de värdesätts. Inte för att universitetet vill ha en broschyr där mer melanin syns, eller för att glatt skryta om hur jämlik deras statistik är.

Visst, vi har alla olika förutsättningar, men det finns inget mer förnedrande än den konstanta känslan av att jag har kommit till toppen baserat på min etnicitet eller kön. Inom akademin borde endast meriter få komma till tals, för att när majoritetssamhället inte längre värderar mångfald ska vi inte begränsas från att delta. När majoritetssamhället inte längre vill ha mig som dekoration vill jag kunna stå lutad mot mina meriter, utan att ifrågasättas.

Den dagen jag står med min doktorsexamen vill jag veta att jag har förtjänat den på grund av mitt hårda arbete, men om retoriken om kvotering står kvar kommer mitt arbete att kännas nedvärderat. I andras blickar kommer jag bara vara ett julpynt för att ledningen ska känna sig stolta. Allt jag arbetar för kommer att kännas som en deltagande trofé som universitetsledningen lägger upp på julgranen.

Så länge retoriken om kvoteringen finns kvar så kommer jag alltid ha en oro för att det inte är mitt hårda arbete som bedömts, utan mitt kön och min etnicitet. Så länge detta är fallet kommer jag aldrig att vara fri. Jag kommer aldrig att vara fri från dominans i ett samhälle som inte erkänner min individualitet.

You may also like

Förvaltningschefen till boende på Parentesen: ”Vi skiter i eran trivsel”

Sedan våren 2015 har valborgsfirandet på studentboendet Parentesen