Känslans plats i förnuftets stad

- in Krönika/Studentliv

Kärlek. Ämnet förbryllar neurologer som filosofer, och dagen till ära har jag summerat det på ett knappt A4. Glad alla hjärtans!

Kärlek i en studentstad är en nyckfull marknad. Det tindras och haffas på löpande band, och bland alla otaliga fiskar i lundavattnet är oddsen låga att du eller din dejt tillhör toppskiktet. Även om du hittar en okej fisk, som gillar dig av alla fiskar, hinner du knappt sätta in spiralen förrän han ränt iväg för nån unik jobbmöjlighet eller ubytestermin i fan vet var.

Vi studenter är rotlösa, på väg nån annanstans. Vem har tid med den kaotiska passionen, som varken är simpel förströelse eller framtidsförsäkring? Den otyglade Austen-kärleken känns passé, närmast obehaglig. Alltjämt drabbar den oss om och om igen.

Vi borde därmed vara experter på kärlek vid det här laget. Vår inkompetens är, tvärtom, total. Är du, har du nånsin varit, kär? Är det “bara känslor”™? Är det normalt att inta så här mycket tårblandad Ben&Jerrys? Ingen vet! Ständig panik råder! Likt mögelslemmet i avfallspåsens botten är kärleken en mixtur av allsköns obskyriteter, vid någon punkt sammansmälta till något större och oformligare än summan av sina delar.

Den är kort sagt komplex.

Men den får dig stenhårt.

Trodde du att du var en målinriktad bulldozer med koll och sunda prioriteringar? BAM! En shitload kärlek i kroppspulsådern råder bot på den saken! Ditt mentala jag befinner sig nu i högstadiet och dina whitelineblock svämmar över av telefonklotter och melodramatisk nödrimspoesi. Ägd!

Trodde du att du var klar med det lättfotade studentlivet och har skaffat stabil man med planerad fortplantning inom ett decennium? Idiot! Kärleken högerkrokar dig rätt i fejjan och du vaknar söndertjackad på en efterfest i nån skånsk jävla landsbygd som du bara gick till för att din bohemiske (läs: stenade) och känslomässigt komplexe (läs: porrskadade) crush skulle vara där. Ägd igen!

Du kan inte vinna. Men förlusten är inte alltid bitter.

Trodde du att världen var ett sepiafärgat, inrutat brädspel utan mål eller mening? Kanske. Från ingenstans kommer kärleken igen, och fyller varje kontur med färger du inte mindes att du saknade. Du känner den i varje artär, som elektricitet. Du lever.

Kärleken är en entropins kraft. En käpp i ordnade hamsterhjul, en vagel i den sorglösa hedonismens öga. I sin värsta form kuvar och sargar den utan nåd. Men i sin bästa form förgyller den likt inget annat.

Skitsamma om du är den hetaste eller mest sötquirky fisken. Förälskelsen är anarkistiskt blind för skalor och meriter. Du faller inte för att du vill eller borde. Du bara faller. Kärleken försvinner när du vill hålla den kvar, den bryter sig in när du försöker stänga den ute. Den är total vanmakt.

Och den vanmakten är kanske, trots allt, det vackraste livet kan ge oss.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Insändare: Det finns inget vaccin mot ensamhet

”Att visa vår omtanke och medkänsla med de