Texten har uppdaterats.
Att begränsa möten med andra är ett tufft krav i en stad med närmre 40 000 studenter. Men Lunds studentliv kommer att finnas kvar, även om det för en stund sätts på paus.
På träden utanför redaktionen har våren börjat slå ut. Vanligtvis innebär det ett införlivande av vissa traditioner: öl i Botaniska trädgården, den tunna jackan på väg till nationen, falafeln som äts med ryggen tryckt mot Domkyrkan.
Men denna vår är allt sig olikt.
Ingen kan ha undgått de utmaningar som samhället och universitetet står inför, och de restriktionerna som följt av den rådande smittspridningen. Spaltmeter vittnar om börsras, tomma torrvaruhyllor och omfattande varsel. Event ställs in, undervisning sker på distans, många väljer att stanna inom sina fyra väggar.
I en stad med närmare 40 000 studenter är ett krav på begränsning av social kontakt en utmaning värd sitt namn. Varför? För att innebörden av att vara student i Lund inbegriper mer än akademiska studier och att plocka högskolepoäng. Snabbt efter vår ankomst introduceras vi för traditioner som vi förväntas föra vidare, en kultur som många av oss lever för att bevara. För många studenter är spex, nationsliv och föreningsengagemang en likvärdigt viktig utbildning som den vi får i våra föreläsningssalar. Det är genom möten som får vi nya perspektiv. I bästa fall gör det oss mer förstående inför vår omvärld, och våra medmänniskor.
Inte minst skvallrar vår historia om det: Under finska vinterkriget skickade studenter pengar och pälsar till vårt grannland i öst. Efter första världskriget gjordes insamlingar för att hjälpa studenter i Wien. Under Vietnamkriget ekade protesterna mot USA på stadens gator, och förra året mobiliserade nästan 5 000 studenter i ett upprop för att få universitetet att agera för klimatet.
De gemensamma nämnarna i dessa exempel kommer i par: medmänsklighet, men också viljan att agera tillsammans.
Det är just däri den rådande problematiken ligger. Det kanske allra tydligaste draget hos lundastudenten är nämligen önskan att vistas ihop med andra. I korridorsköken, på nationsdansgolven och i Stadsparken under Siste april. För många är det vad som gör livet här så rikt. Möten är vårt fundament.
Att möta våren i Lund utan dessa element innebär för många en stor sorg, inte minst för mig och mina kollegor. Att bevaka era engagemang är att ständigt förundras och imponeras över vilka kreativa människor som studerar vid vårt universitet. Ni verkar alla ha en gemensam vilja: att göra det bästa av er stund i denna stad.
Utifrån samma vilja kan en vår i Lund, med allt vad det innebär, kännas som det viktigaste av allt. Men just nu finns något som för oss alla borde vara mer angeläget. Att strunta i Folkhälsomyndighetens rekommendationer och gå ut fastän halsen gör ont och pannan är varm är att strunta i hela samhällets välbefinnande. Och i slutändan är det, om inte annat, att riskera beröva Lund sitt studentliv för en längre tid framöver.
För studentlivet kommer att leva vidare, även om vissa delar sätts på paus. När våren slår ut utanför redaktionen nästa år hoppas jag att vi kan återgå till spex, ett storslaget Siste april-firande och baler. Men just nu behöver festerna vänta, våra sjuka bli friska och samhället läka.
