Att minnas mer än nuet

Rubrikerna om corona föder fler rubriker om corona. Om dödsfall, antal smittade, och skräck. Plötsligt finns inget mer, utrymmet för bredare debatt och kultur blir som så ofta undanträngt. Amandus Gustafsson vill påminna om ett bortglömt medieklimat.

I mitten av 2019 lades kortdokumentären Ghosts of Sugar Land upp på svenska Netflix. Omslagsbilden har något drömlikt över sig, titeln är kryptisk. Också ämnet är till en början mystiskt och undanglidande. Filmen byggs upp av intervjuer med en saknad huvudpersons vänner, alla från Texas, alla unga muslimer.

Hur relevant är detta?  frågar ni. Det är sant att världen befinner sig i en kris, att det som sker är omvälvande. Det är också sant att samhället inte har störtat samman, särskilt inte i Sverige. Någon gång i framtiden kommer vi ha tagit oss igenom pandemin, någon gång kommer media skrika annat än covid-19.

Även för en amerikansk publik är dokumentärens ämne ovanligt, och känsligt. För anonymitet bär de medverkande plastmasker över ansiktet, föreställande olika figurer såsom Thor, Spindelmannen, och Super Mario. Det handlar om muslimer födda och uppvuxna i USA, egentligen lika mycket amerikanska som exempelvis karaktärerna i GIRLS. Sällan, för att inte säga aldrig, har denna grupp fått komma till tals, fått agera någon av sina berättelser. Det är personer ’born and raised’ i USA, som brutalt åtskiljs från dess kultur och självbild. En av dem minns tillbaka till efter 11 september: ’I was told, ”Don’t go paintballing, at least until things cool down.” Any other activity like that, that could be construed as a militant activity, we were told to stay away from’.

Också före epidemiologernas tid hittade jag ingen svensk källa som skrivit om Ghosts of Sugar Land, inte en ynka recension. Anledningen till detta är kanske också dunklare än geo-kulturella Netflix-algoritmer. De numera bortglömda ’debatterna’ i Sverige gällande muslimer har under de senaste åren klumpats ned till få ting: integration, IS, moskéer. Där hålls i regel två tydliga poler, vagt främlingsfientlig och präktigt tolerant. Båda praktiskt nog utan mer konkreta åsikter än så.

Ett sorts svar är dramat Kalifat på SVT som har hyllats av många. En möjligen lyckad blandning av svensk kriminalare och amerikanska Homeland. Däremot premieras knappast vardagsnära porträtt i media, då krig, rikssäkerhet och låtsat apolitiskt ”hjältar”-skanderande gäller. Det är den förhöjda verkligheten, snarare än den uppluckrade, motsägelsefulla.

Det är tack vare huvudkaraktären i Ghosts of Sugar Land, fingerat kallad ’Mark’, som vännerna tvingas till anonymitet. Som konvertit, och ensam svart kille i umgänget, drabbas han hårdare av deras verklighet. Vännerna tappar alltmer kontakt med Mark, och han radikaliseras i sin ensamhet. På Facebook postar han uppmaningar till kamp: ’American Muslims, please wake up’. Mitt i allt slits Syrien sönder, unga muslimer uppmanas att ansluta sig till Islamiska staten. Slutligen säger sig Mark vara i Turkiet, på väg till IS. Här fullgör dokumentären sitt svåra ämne, det politisk-kulturella förtryckets omöjlighet: vika sig för majoriteten eller stå upp och offra allt.

Kanske är det både medialt irrelevant och världsfrånvänt att nu återuppta kulturidentitet eller intersektionalitetsdebatt. Men debatterna före krisen har inte försvunnit eller tappat relevans, så snart framtiden väcks ur sin dvala återvänder också talförmågan. Jag hoppas att vi fortfarande vet att använda den.

Amandus Gustafsson. Foto: Jonas Jacobsson.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

“Fri akademi eller genusdoktrin?” – Höstens första studentafton

För första gången någonsin kunde man följa Studentafton