Bilderna som bär oss

- in Lundagård 100 år
@Lundagård

Under Lundagårds första halvsekel var det tecknarna som stod för bildmaterialet. Först i slutet av 1960-talet kom de första fotograferna att bistå tecknarna i deras arbete att ge Lundagård en visuell ’impact’.

Fotografen Lars Mongs hörde till pionjärerna i slutet av 1960-talet. Han har berättat att han tog de bilder redaktionen ’beställde’ och stod i mörkrummet när redaktionen samlades kring Quatten för arbete och fest. Den första fotograf som var med och tog ansvar för hela tidningen var Peter Voitkans, vars väg till Lundagård gick via studentkåren och ett år som utbildningsombudsman. Han gjorde slagkraftiga omslag i sin studio och minnesvärda reportage i verkligheten.

Att det dröjde så länge för fotograferna att ta plats berodde bland annat på tekniken. Innan ett fotografi kunde komma i tryck skulle filmen framkallas, en kopia göras i mörkrummet och så en kliché tillverkas. Det senare var både tidsödande och kostsamt och inget som Lundagårds lilla tryckeri kunde bistå med.

En och annan såg förvånad ut de gånger som jag, den nye redaktören, kom tillsammans med en reporter och ”bara” fotograferade. Under mina fyra och ett halvt år som redaktör hände det mer än en gång att jag kände mig ensam, men aldrig i sällskap med min kamera.

Jag har alltid fascinerats av den ’impact’ som bilder kan framkalla. Som den aprilkväll 1980 då jag satt och städade ur lådorna i Hjalmar Gullbergs gamla skrivbord på redaktionen och hörde brandkårens sirener sakta men säkert närma sig AF-borgen. Jag tittade ut och såg lågor slå ut från ett av fönstren till Palaestra, då universitetets gymnastiksal. Nästa morgon gick Lundagård i tryck och vi fick med två bilder och en kort text på sista sidan i halva upplagan. Bara några dagar efter Palaestrabranden eldhärjades Universitetshuset, på Första maj, och rektorsuppvaktningen skedde medan eftersläckningen ännu pågick. 

När Lunds vänstervindar avtog i styrka i början av 1970-talet fick bilderna större betydelse i Lundagård. Det berodde inte bara på en politisk omsvängning utan också på nya tekniska möjligheter som offset-trycket. I stället för att fokusera på den politiska kampen gav vi mer utrymme åt utbildningens innehåll och studiesociala frågor vilket öppnade för mer nyheter och reportage, samtidigt som vi försökte slå vakt om gamla ”kärnvärden” som Q och den intellektuella debatten – samt det traditionellt studentikosa (spex, karneval och nationsfester).

Bilderna blev en viktig del av berättelsen om Lunds studentliv och vardagen på det stora universitetet. Där orden tog slut tog bilderna vid – i form av teckningar och bildreportage – och när bilderna bar berättelsen hjälpte orden till att förtydliga budskapet.

För mig handlar fotografi om att fånga ögonblick åt framtiden, den där magiska 125-delen av en sekund, och den rätta stämningen, den som det just då gick att ta på. Som på eftersitsen med Olof Palme efter hans första Studentafton efter sju års frånvaro. Eller när skribenten Leif Stille och jag fick ”hänga” med Svenska Akademiens ständige sekreterare Karl Ragnar Gierow, en tidigare Lundagårdsmedarbetare. Han var nyfiken på hur vi hade det på ’Quattens tidning’. Han tog emot oss med sedvanliga mörkblå glasögon i ett av Sveriges vackraste rum. Därinne omvandlades den snåla marssolens bleka strålar till en försommaraktig eftermiddagsdager. ”Den persiska mattan på vilken arbetsbordet svävar är pastellfärgad som en ö i salens mitt, omgiven av diverse klenoder från tjusarkonungens dagar närmast väggarna, däribland de berömda arton ljusblåa stolarna”, skrev Leif Stille. Hans text gav färg till min svartvita bild.

Per Lindström

redaktör 1976-1980

 

Illustration: Aydin Ramezani

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Utflykter på cykelavstånd

Stannar du i Lund i sommar? Vill du